Får vi inte längre vara glada?
Igår vann Liverpool mot Everton efter ett sent mål av Origi. Att det blev ett mål berodde främst på att Pickford i Everton-målet fick problem med en boll som damp ned på ribbans ovansida. Ett skräckscenario för alla målvakter. Det slutade med att Pickford inte lyckades få tag i bollen, och istället trillade den ned framför Origi som kunde avgöra den mycket jämna matchen i sista minuten. Klopp blev då så glad att han sprang in på planen och kramade Alisson för att sedan springa tillbaka till sin plats på bänken. Han har inget på planen att göra, så det var kul, men onödigt. Döm dock om min förvåning när diskussionen efter matchen handlade om att Klopp gjort fel eftersom målet föranleddes av en påstådd tavla av Pickford. Om det var en tavla eller inte får andra tvista om, men att det skulle vara ett problem att bli glad efter att en match avgjorts i sista minuten har jag svårt att förstå. Att håna motståndare är vidrigt, men när blev det norm att inte bli glad för ett avgörande mål eftersom det föranleddes av en udda prestation av en motståndare? Hade jag något förtroende för Jonas Olsson tidigare är det helt borta nu. Skönt med seger ialf :-).
I övrigt då? Fick ingen bra vibb av Kaj Linna i Värvet. Tyckte inte de två snubbarna som gjorde "A Swedish Elephant" imponerade hos Navid Modiri heller.
Läst en hel del på jobbet idag och märkt att jag glömt bort en del jag tidigare läst. Repetition är grunden till all kunskap.
Kommentarer
Trackback
