De vilda detektiverna
När jag fyllde 30 år fick jag ett gäng böcker av en då ung herre vid namn Jesper. En av de böckerna var tegelstenen "De vilda detektiverna" av Roberto Bolaño. Boken är över 700 sidor lång, och det är främst därför jag inte läst den förrän nu. På bokens omslag finns flera positiva recensioner, men bokens omfång har ändå hållit mig borta från att läsa den. Nu har jag dock läst den. Det gick lite fortare än beräknat eftersom vi hade rätt lång restid nu under senaste resan och även en del dötid under själva resan. Jag kunde exempelvis inte spendera tid med att skriva blogg osv eftersom Wi-Fi:t fungerade så dåligt på "surfhouset".
"De vilda detektiverna" var inte en bok i min smak, och det känns som jag kunde ha lagt tiden på något bättre, men börjar jag med något så ska jag slutföra det. Boken är uppbyggd i tre delar, varav två är dagböcker och en del (den största delen) är berättelser från en mängd människor om främst ett par huvudpersoner i boken. Ett förvisso nytt upplägg för mig, men det gjorde inte att jag tyckte det blev mer underhållande. Det blev snarare rörigt. Jag har läst recensioner av boken, och en del har betonat att boken är rolig och att de drogs in i boken. Enligt mig finns vissa roliga inslag, men inte generellt, och inte drogs jag in i boken heller. För mig är "De vilda detektiverna" främst en skildring av det vardagliga livet med vissa roliga, och kanske småtokiga, inslag, men det var sällan jag drog på smilbanden eller tyckte det var särskilt spännande.
Nej, de här timmarna borde jag spenderat med något annat.
Kommentarer
Trackback
