För minnen och grunda analyser i stunden

- Hossegor och Biarritz är exempel på platser där den generella verkligheten måste bli väldigt skev för de som bor där. Allt ser så välordnat ut. Inga tiggare utanför affärerna. Förvisso såg jag någon enstaka "alkoholist" som passivt tiggde pengar. De såg även ut att vara lokala förmågor. Några direkta grabbhäng såg jag inte heller till. Det känns som en bubbla som inte penetrerats av verkligheten.

 

- På stränderna runt Hossegor var solbadande för kvinnor utan bikiniöverdel, om inte standard, så ialf väldigt vanligt. Jag märkte av det i Italien också, men här var det ännu vanligare. Vad hände med det i Sverige? Var inte det mycket vanligare för typ 30 år sedan? Jag kan inte minnas att jag varit i ett sammanhang tidigare där ung som gammal kvinna i så stor utsträckning gått omkring och solat utan bikiniöverdel. Nog för att jag är långt ifrån en testosteronstinn 20-åring numera, men resultatet blev väldigt avsexualiserat. Det är väl så det ska vara? Är väl diverse religioner som fått oss att tänka annorlunda?

 

- Jag lyssnade på en podd med forskaren Stefan Holgersson gällande polisens arbete osv. Det kändes som att han hade viss kognitiv dissonans mellan ideologi och resultat inom forskningen. Annars är det nog rimligt, sannolikt självklart, att polisen borde ha poliser i nära kontakt med de som bor i problemområden. Trots att jag tror att det är riktigt tror jag att det är svårt att genomföra. Jag tänker mig att det är svårt att få poliser som orkar med det, speciellt som det ser ut nu. Jag vet bara hur det är på mitt jobb, hur många det är som inte kan ta samtal, och hur hela samtalsbiten är tuff. Det behövs nog fler insatser än "dialogpoliser".

 

- Härliga dokumentärer om Studio 54 och Woodstock-festivalen på SVT Play nu. Mycket om att människor fick vara sig själva för en stund. Frågan är dock om de verkligen var sig själva på dessa ställen...? Någon i Woodstock-dokumentären uttrycker att hon blev så glad över att det fanns så många där som var och tänkte som henne. För mig kändes det mer farligt än bra... Nu låter jag negativ, men det är bra dokumentärer. Väcker mycket tankar om frihet, innovativitet och naivitet.

 

- Innan vi åkte till Frankrike såg jag dokumentären "The Promise". En i raden av dokumentärer gällande huruvida någon dömts till mord felaktigt eller inte. Superintressant, speciellt ur en psykologisk synvinkel. När jag är inne på brottets bana så har jag även under de senaste dagarna sett och lyssnat på dokumentärer om Charles Manson. Där väcks det dock främst mer frågor. Hur lyckades han övertyga alla dessa människor till allt de gjorde osv?

 

- Fler terrordåd i västvärlden också, nu i Norge och Australien. Svårt att säga vad som främst är ett utfall av psykologisk ohälsa, men det senare verkar främst vara det. Något jag tidigare funderat på gällande rekryteringen till IS är att sex är en stor del i rekryteringen. Detta inlägg från Kvartal tar upp en del av mina tankar: