För minnen och grunda analyser i stunden

Igår lyssnade jag på P3-dokumentär om terrorbomberna på Bali 2002. Det var väldigt gripande och jobbigt att lyssna på. Det fick mig, som så många gånger numera, att tänka tillbaka på hur jag såg på det då. Jag var 20 år, hade jobbat en tid på Ahlsell, och kände mig väl mer intellektuell än vad jag var. På den tiden spenderade jag den mesta fritiden med träning, musik och Messenger. Därmed har jag svårt att tro att jag faktiskt kände till så mycket om världen osv. Jag kan ialf inte minnas att bomberna på Bali var en stor sak för mig, eller i min bekantskapskrets. Jag antar att jag kände till Bali, men antaglien hade jag ingen uppfattning om vad det var. Eventuellt tänkte jag att det var korkat att åka dit, att de som dog fick skylla sig lite själva. Antagligen var det inte riktigt så, det var nog främst närhetsprincipen som spökade. Trots att det dog rätt många svenskar så var det långt bort, och jag hade som sagt ingen relation till Bali alls. Hade det hänt idag hade det påverkat mig rätt mycket skulle jag tro. Inte för att jag varit på Bali, men det är ialf en plats som kommer upp rätt ofta i samtal. När jag satt och funderade på detta efter att ha lyssnat på dokumentären kunde jag inte heller minnas att jag tänkt på bomberna 2002 de gånger de senaste åren jag pratat om Bali med någon. Det säger något om hur lite bomberna påverkade mig 2002. Å andra sidan tänker jag inte på terrordåden i Sthlm, Berlin, Barcelona, Paris osv heller, när jag pratar om dessa städer med någon. Jag antar att vi människor bara är väldigt bra på att glömma, och det är väl delvis bra?