För minnen och grunda analyser i stunden

Vissa filmer finns i våra medvetanden utan att vi sett dem, sannolikt rätt många till och med. Alltså filmer vi har hört talas om, men som vi av olika anledningar inte sett. Filmen "Candyman" var en sådan film för mig, och det var inte bara det att jag hade hört talas om den innan, utan den har även gjort avtryck genom att jag ibland tänker att jag ska uttala "Candyman" några gånger framför en spegel. Inte för att det skrämmer mig, men för att det poppar upp i huvudet.

 

Filmen släpptes 1992, och som jag minns det var det några klasskamrater eller dylikt som pratade om filmen när det begav sig. Typ att en skulle våga stänga in sig på toaletten i mörkret och uttala "Candyman", eller något annat, några gånger där i mörkret. Som jag minns det var det en aning skrämmande, ungefär som att spela anden i glaset. Jag trodde inte på det, men det fanns/finns ändå något otäckt med det.

 

På den tiden antar jag att jag inte vågade se "Candyman", eller att jag helt enkelt aldrig valde den när det var tid för att hyra film på typ Master Video. På senare tid när film blivit avsevärt mycket mer tillgängligt har jag nog tänkt att "Candyman" är en skitfilm som inte är värd att kolla upp, men efter att jag såg den här serien om olika sorters skräckfilmer runt allahelgona fick jag en annan uppfattning. Där pratade de bland annat om "Candyman", och det verkade vara en bra film.

 

Eftersom Valle inte gillar att se skräckfilm, så har jag först nu passat på att se "Candyman", och jag blev imponerad. Manuset har sina konstigheter, men generellt är det en bra film, som blandar in sociala frågor, vilket gör filmen rätt annorlunda från generella skräckfilmer. Så vill ni se en både bra och annorlunda skräckfilm i vintermörkret kan jag rekommendera "Candyman".