Veckan
Det har varit en lärorik vecka genom nya infallsvinklar från ett par poddar jag lyssnat på.
Den ena var P3 Dystopias "Överbefolkning - Är vi för många". Jag tror det var i somras som det slog mig att enda möjligheten att verkligen rädda planeten från överexploatering eller total kollaps är att göra något åt antalet människor. Jag var inte inspirerad av någon incel-terrorist, utan det kom till mig från kunskap om hur många nya människor som tillkommer denna planet varje år och några artiklar från ett par dagstidningar. Min tanke var att jag tror att det blir svårt för oss männisor att sluta leva som vi vant oss vid, och att enda lösningen därmed är att vi blir färre så att vår påverkan på jorden inte blir lika stor. Jag har diskuterat det med rätt många människor sedan dess, och problemen som kommit fram är bland annat hur det skulle gå till, alltså att kontrollera att människor inte föder så många barn som de vill, och hur det skulle bli med ekonomin. Efter att ha lyssnat på P3 Dystopia blev jag dock ännu mer dyster eftersom de diskuterade hur lång tid det skulle ta för en människominskande politik att ge någon effekt. Det blev lite av en "ja just ja-upplevelse". De som lever nu, lever ju rätt länge... Om det ändå skulle ta typ 100 år innan en egentlig minskning av människor skulle starta, är det kanske redan ändå för sent? Speciellt med tanke på att de allra flesta får det bättre, och därmed skitar ned mer, under tiden.
Minskning av antalet människror på jorden är nog ändå avgörande, men sannolikt inte det som allra främst måste vara fokus nu. Det känns som tekninska lösningar i det kortare perspektivet är ännu viktigare. ...och vem vet, med ekonomisk framväxt och mer urbanisering kanske befolkningsexplosionen stagnerar. Jag hoppas FN har rätt där. Det är inte upplevelsen från mitt arbete, men på det stora hela måste jag väl tro på FN.
Det andra var Ola Sandstigs reportage i Filter om apatiska asylsökande barn som tvingades fejka. Det är lite av en känsla av att det äntligen är någon som tittar på det här från en annan infallsvinkel. Gellert Tamas såg ju till att fullständigt rasera diskussionen för 10-15 år sedan. Apatiska barn har fortsatt dyka upp, men det har inte fått någon uppmärksamhet. Detta trots att det alltid verkar ha funnits vård där de apatiska barnen många gånger blivit friska, bara de skiljts från sina föräldrar. Jag undrar vad det finns för uppföljning på dessa barn? Sanningen är oftast inte ensidig, men jag hoppas verkligen att det här blir aktuellt igen, och jag hoppas verkligen inte det slutar i en uppdagad vårdskandal.
I övrigt såg jag Dokument Utifrån om Aung San Suu Kyi. Jag ska inte utveckla det mer än att det var tragikomiskt att det i Burmas konstitution framgick (kanske gör fortfarande) att Aung San Suu Kyi inte får bli president. Det kom ju förvisso Aung San Suu Kyi runt, men ändå :-).
Kommentarer
Trackback
