För minnen och grunda analyser i stunden

Jag sticker emellan med något helt annat än vad jag hade tänkt att skriva när jag avslutade det förra inlägget. Jag har mer inspiration gällande "Terminator" än något annat just nu.

 

Igår såg jag filmen "Terminator". Åter igen efter inspiration från James Cameron-serien jag pratat om några gånger tidigare. Jag hade sett "Terminator" tidigare, men jag minns inte när, men sannolikt i sena tonåren. Jag mindes väl det väsentliga, och speciellt polisslakten och hur terminatorn krossas på slutet.

 

Filmen är fantastisk trots bristen på bra specialeffekter och att det sannolikt går att kritisera mycket gällande terminatorns fysik. Det blir för mig märkligt att terminatorn kan sprängas sönder men är helt opåverkad av kulor av automatvapen :-). Men det är inte svårt att bortse från sådana detaljer eftersom filmen i övrigt är så bra.

 

Egentligen var det två helt andra saker som slog mig efter att jag sett filmen. Det första är att jag aldrig riktigt förstått när andra har påpekat att det ofta kastas in en svart person i en film som ett alibi, och att den personen sedan dödas först. De filmer jag sett är givetvis för få för att ge en helt rättvis bild, men de säger ändå något om varför jag inte förstår den bilden. Nog för att det inte gödslas med svarta personer i "Terminator", men det gör det inte av lationos eller asiater heller. Däremot är det med en svart polischef som förvisso dör, men det tillsammans med många andra, och även långt in i filmen.

 

Det ska sättas i relation till andra av mina favoritfilmer från den tiden som "The Beverly Hills Cop", "Lethal Weapon", "En Prins i New York" osv.

 

Jag menar alltså att jag utifrån amerikansk film som barn och ungdom hade svårt att förstå någon form av diskriminering mot svarta i amerikansk film, men har som vuxen fått lära mig att så är fallet, men har fortfarande svårt att se det själv.

 

Något helt annat jag låg och tänkte på efter att ha sett "Terminator" var hur lugnt och tryggt allt kändes när jag försökte minnas tillbaka på hur det var när jag såg filmen första gången. Jag tror jag såg den på min lilla TV i pojkrummet som pappa hade "lånat" från jobbet. På den tiden var det stort att ha en egen TV på rummet, det är ju annorlunda nu. Världen var mycket enklare då, det fanns inga direkta faror och hela Hallsberg var någon form av stor lekplats. Det är svårt att fånga känslan i text, men dagarna bestod i att gå till en rätt kul skola och sedan träna på kvällarna med kompisarna. En riktig drömtillvaro!