För minnen och grunda analyser i stunden

Nu ger jag mig in på ett ämne som jag inte kan och jag vill inte vara respektlös, men det kommer jag sannolikt framstå som, och det kan eventuellt bero på min okunskap.

 

Idag har jag sett serien "Helvete - historien om norsk Black Metal". Den handlar om hur black metal skapades i Norge och hur den sedan utvecklades, samt de väldigt mörka sidorna med mord och kyrkbränningar som följde i dess spår.

 

 

Personligen har jag aldrig varit speciellt intresserad av black metal, men jag har nog aldrig riktigt gett det chansen heller beroende på att jag föredrar melodier och inte känner att jag får ut något av skrik och hård musik. Så vem vet, jag hade kanske kunnat gilla black metal om jag verkligen försökt. Jag tror dock inte att jag någonsin hade kunnat börja gilla själva imagen, den framstår som så fånig, fast förvisso lite charmig.

 

I serien framgår det att en del av huvudfigurerna i black metal-rörelsen i början av 90-talet verkade vara riktiga fåntrattar med regler osv, och det går inte hem hos mig. När det blir fundamentalistiskt och för mycket image blir jag otroligt ointresserad. Det var samma med indie-rörelsen som jag var mer förtrogen med på slutet av 90-talet, och som jag också hade mycket svårt för, om en bortser från själva musiken. Det är identitetsbyggandet utifrån vad andra tycker är bra eller den snäva ramen som, ja jag hittar inte ord, men jag har så svårt för det. Det är sannolikt något med att det utesluter folk.

 

Det är dit jag vill komma med att den här serien, som var väldigt intressant, ger en ta sig för pannan-känsla, och en känsla av - är de här seriösa? Tycker de att det här är the shit? Som sagt ovan, jag vill inte vara respektlös, men jag har svårt att sätta mig in i att en kunde ta den äldre black metal-rörelsen seriöst. Gjorde de det själva?

 

Till sist vet jag att Gabbe höll på lite med det där när vi var rätt unga, men det var inget som attraherade mig ens som ung.