För minnen och grunda analyser i stunden

Jag fortsätter på mitt Stephen King-tema, och det med anledning av att jag nu läst ut boken "Carrie". Det är lite lustigt, eller otäckt, kanske spännande, men ju mer jag tänker på Stephen King desto mer minnen dyker upp från min barndom. Det här inlägget blir därmed som en återblick från delar av mitt liv.

 

Om vi börjar med varför jag ens läst boken "Carrie" nu så beror det på att jag fortfarande håller på att läsa alla böcker som jag har i min ägo och som jag inte tidigare läst ut.

 

Den utgåva jag har av "Carrie" är tryckt 1990, och det är inte alls orimligt att jag köpte den ungefär då. Som jag minns det var det Gabbe som fick in mig på Stephen King-spåret. Han har äldre bröder och blev sannolikt influerad av dem vad gäller Stephen King. Det kan säkert hänga ihop med filmen "Jurtjyrkogården" som jag skrev om igår och som kom under den här tiden.

 

Gabbe hade Stephen Kings "Drakens Ögon", och den lånade jag av honom. Jag minns inte mycket av den boken, men det var inte mycket till skräck, utan snarare fantasy. Jag kan inte heller minnas att jag tyckte den var speciellt bra, men den var ialf den första bok av Stephen King som jag läste.

 

Jag kan inte minnas om det var innan, eller efter, jag hade läst "Drakens Ögon", som jag köpte "Carrie", men sannolikt efter. Jag minns dock att jag köpte den på Stigs bokhandel i Hallsberg. Eventuellt minns jag även att jag blev rekommenderad att börja med "Carrie" när det gällde Stephen Kings böcker, och jag har även något minne av att den inte var lika skrämmande tjock som andra böcker av Stephen King som fanns i bokhandeln. Det är även troligt att Gabbe var med, och att vi köpte "Carrie" samtidigt.

 

En natt sov sedan Gabbe över hos mig och vi läste "Carrie" under natten. Vi kan även ha haft som mål att vara vakna hela natten, vilket vi inte lyckades med av vad jag kan minnas. Inte heller lyckades jag läsa ut boken, och när jag började läsa om boken nu hittade jag ett gammalt bokmärke instoppat efter ca 3/4-delars läsning i boken. Jag är inte säker på att det vara samma natt, men vi målade också en massa bilder med monster och blod. Det var inget jag reflekterade nämnvärt över när vi målade det hela, det var på Gabbes inrådan som jag minns det, men jag vet att mamma blev fundersam när hon hittade de rätt otrevliga målningarna.

 

Så här i efterhand kan jag bli lite förvånad över att vi läste "Stephen King" som 8-10-åringar. Förvisso är "Drakens Ögon" en ungdomsbok, och jag läste inte någon annan bok, förutom nästan hela "Carrie", av Stephen King, men det fanns en stor fascination för Stephen King, och han måste ha varit den första internationella författare vars författarskap jag stiftade bekantskap med.

 

Vad tyckte jag om boken "Carrie" nu då? Väldigt bra. Jag har sett ett par filmatiserinagr för ett par år sedan, men de gav mig inte så mycket, men boken är riktigt bra. Jag blev fast, trots att jag redan kände till hela handlingen. Det är skräck med djup, och det är inte svårt att förstå att Stephen King fick sitt genombrott genom boken "Carrie".