Dokumentärt
Jag har ältat det många gånger, men jag har en fäbless för lugna dagar framför dokumentärerna på SVT Play.
Jag såg precis "Nazisternas guldtåg" som handlar om att ett par skattletare fått för sig att de hittat ett tåg med guld under marken utanför Wroclaw. Exakt varför de är så säkra på att det är ett guldtåg och inget annat tåg verkar dock lite diffust. Det hela blev nog mer eller mindre en världsnyhet, men som jag förstår det fanns det inget tåg alls... Skattletarna var dock säkra på sin sak, men jag tror inte de hittat något tåg än... Det där känns lite manligt, att inte riktigt kunna släppa något som vi bestämt oss för är på ett sätt :-).
Jag såg även "Sanningen om sugardejting" idag. Säga vad en vill om åldersdiskriminiering, prostitution och utnyttjande av personer med sämre ekonomiska förutsättningar, men det blir så trist att se på när det är så tydligt vad journalisten som leder dokumentären har för uppfattning. Det blir inte dokumentärt.
Jag såg även "Kan vi lita på vårt minne" igår, och det var inte så mycket nytt för mig, alltså att nej vi kan ofta inte lita på våra minnen. Däremot blir jag lite trött på när de gör experimenten som visar på att vi har bräckliga minnen, att det ofta måste handla mycket om att försökspersonerna vill göra testledarna nöjda, och typ ljuger istället för att egentligen minnas fel.
Imorgon Italien :-).
Kommentarer
Trackback
