Det värsta är nog över nu
De senaste dagarna har varit riktigt jävliga, och jag tror inte att jag upplevt något liknande i mitt vuxna liv. I söndags morse vaknade både jag och Valle och kände av något skit i kroppen. Jag kände något i halsen och hon något mer liknande en förkylning. Eftersom jag hade varit sjuk två gånger under den senaste tiden räknade jag inte med att det här skulle bli något större, så jag gick och tränade, vilket gick bra. Sedan när jag satt och kollade på Liverpool - Brentford kom febern. Pang, från ingenstans, inga andra symtom förutom den där knepiga känslan i halsen. Förvisso ingen galet hög feber, men runt 38-39 grader. Febern satt sedan i tills idag. Alltså konstant feber i över fyra dagar. Efterhand blev jag lite täppt i näsan, men ingen direkt rinnande näsa och lite hosta, men inte heller den överjävlig. Det var typ som att bara vara sjuk i feber. När jag hade lunginflammation som barn hade jag säkert feber under en längre tid, men jag minns det som att febern då kom och gick, men att ha feber konstant så här länge var för mig något nytt. Det var som att kroppen inte visste hur den skulle hantera problemet. Som att det tog ett par dagar för kroppen att komma på hur den skulle hantera vad det här nu var.
Jag beställde ett covid-test, men jag har inte fått det än, så det får vara.
Jag kände mig för övrigt som en hemkommen astronaut när jag gick ned för trappen förut, riktigt geleiga ben :-).
Kommentarer
Trackback
