För minnen och grunda analyser i stunden

Om jag minns det rätt upptäckte jag bandet My Chemical Romance 2006-2007 när jag hörde låten "Welcome to the Black Parade" på radio. Jag minns det som att det var musik jag tyckte var bra, men att det ändå inte var något som jag blev helt betagen av, men jag lyssnade lite på nyss nämnda låt och några till. Jag kände även till att bandet förknippades med emo-kulturen, men det var inget jag reflekterade över nämnvärt.

 

För några veckor sedan såg jag att My Chemical Romance skulle komma till Gröna Lund, och eftersom jag ändå lyssnat lite på dem för länge sedan vore det ju kul att gå och se dem, vilket jag gjorde igår. Jag tänkte dock att My Chemical Romance var ett i raden av lite avdankade band som kommer till Gröna Lund med kanske inte så stort intresse av publiken.

 

På Gröna Lunds hemsida stod det att det var bra att vara i god tid eftersom de väntade mycket folk. Jag var därför där ungefär 40 minuter innan, och det var lugnt att komma in, men när jag kom fram till scenen var det proppat. Det gick knappt att komma fram till själva scenen. Jag lyckades dock gå runt lite och tog mig därför så småningom fram till en hygglig plats i mitten en bit bak.

 

Jag hade helt missat att det varit flera hundra meter långa köer innan och folk som sovit över utanför grindarna. Jag hade därmed även helt missat att My Chemical Romance var ett så populärt band fortfarande. Publiken var blandad, men med ett stort inslag av vad jag inte kan beskriva bättre än "skadade" människor. Alltså människor med konstiga färger i håret, ringar överallt och en depressiv framtoning. Många såg också förhållandevis unga ut. Jag tänkte att de kan inte ha varit så gamla när bandet slog igenom. Nåväl de kunde alla texter och gjorde det hela till en intressant upplevelse även för mig. Jag trodde ju nämligen att den här indie/goth/emo-stilen inte fanns kvar så mycket längre :-). Jag kastades tillbaka i tiden, och det var ju trivsamt :-).

 

Själva konserten var väl sådär. Först stod jag bara och log över besökarna, och leendet blev ännu större när Gerard Way kom in vitsminkad och med en poncho. Han verkade förvisso på gott humör men pratade snarare som om han var 15 än 45. Det blev därmed lite fånigt. Ljudet och sången var även så där. Bandet framförde dock alla låtar jag kände till och publiken var i extas mest hela tiden, och även om jag inte tycker att så många av låtarna är fantastiska uppskattar jag dem ändå.

 

Således är det svårt att bedöma konserten. Jag får nog ändå landa i tre plus av fem sammantaget. Det var hursomhelst en upplevelse. "Famous Last Words" var bästa låt.