För minnen och grunda analyser i stunden

Igår var det äntligen dags för mig att få se Europe live igen. Senast var 2004 i Linköping, så det var ett tag sedan sist. Efter den konserten var jag lyrisk, efter konserten igår är jag glad, men kanske inte lyrisk :-).

 

Konserten var utmärkt. Jag var på Gröna Lund väldigt tidigt och fick därmed en bra plats rätt långt fram. Låtlistan var den förväntade utifrån vad jag sett på nätet innan, och det betydde främst klassiker, men uppblandade med några enstaka nya låtar. Det var några låtar jag gärna hade sett att de hade spelat, men samtidigt var det ingen låt jag helt saknade. Det var även kul att de spelade "Here I Go Again" med Whitesnake.

 

Joey Tempest sjöng fortfarande väldigt bra och var helt ok på scen. Det föreföll inte vara någon utarbetad show med inövade mellansnack som med The Ark, så förutom låtlistan, föreföll allt på scen vara någorlunda intuitivt. Joey försökte inte heller sjunga precis som på skiva, utan varierade rätt mycket.

 

Det som var allra bäst, och som jag inte tänkte på när jag såg Europe sist, var John Norum. Det var en ynnest att se honom spela gitarr på nära håll. Det är förvisso svårt för mig att jämföra honom med andra gitarrister, eftersom jag är rätt okunnig i hur svårt det är, men hans solon var ialf magnifika under konserten. Han var den största behållningen av konserten.

 

Nu till publiken. Jag har genom åren ältat hur mycket jag ogillar musiksmak och identitet i den här bloggen, men jag måste nog älta det lite till. Publiken var nämligen i ganska stor avsaknad av medelålders hårdrockare, som det vimlade av på Saxon till exempel. Det kan ju bero på flera saker, men jag får ändå känslan av att Europe fortfarande inte riktigt är ok för de gamla hårdrockarna. Alla gillar dem egentligen, men de är lite för poppiga för att räknas. Däremot var det ganska mycket hårdrocks-barn, som jag inte såg på Saxon heller. Det var lite intressant, men samtidigt lite irriterande. Det var ett gäng till höger om mig i publiken som rökte gräs och som såg allmänt ut som "för många av de här kommer det inte gå bra i livet". De hoppade runt och var allmänt störiga. De var dock inte de enda, även om de utmärkte sig. Där fick jag känslan av att Europe för många yngre är "The Final Countdown" och kanske till och med lite hippt, eftersom de inte känner till den ohippa sidan av bandet. De är för unga för att ha satt sig in i bandet på djupet, och bryr sig kanske inte heller om det. Ungefär som det varit med mig många gånger, men här blev jag lite irriterad. Det är första gången jag känner det här med "fake-fans". Det var en tråkig känsla, men det var så uppenbart, att det var ett par låtar som var det intressanta, inte bandet.

 

Summa summarum gällande publiken. Europe blir nog aldrig erkända av de gamla hårdrockarna, men bland vissa av kidsen har nog bandet viss kultstatus.