För minnen och grunda analyser i stunden

Förutom annat såg jag även igår dokumentären "Ett jävla liv - en film om Bodil Malmsten". Jag finner det ofta rätt intressant att se dokumentärer om personer jag hört namnet på, men som jag i övrigt inte alls känner till. Jag har skrivit om det förut, men det är lite skönt att hänga upp det där namnet i huvudet på något mer. Sedan glömmer jag väl bort det ändå, men tanken är ialf att jag nu faktiskt kan säga något om Bodil Malmsten utöver att bara känna igen namnet.

 

Dokumentären fick mig inte att förstå Bodils storhet, utan mest att hon var en känslig individ som varit en populär poet på 80-talet. Något jag däremot lärde mig var att hon var barnbarn till Carl Malmsten. Nu vet jag inte hur rik Carl var, men det störde mig lite att Bodil ändå lämnades bort till fosterhem för att hennes mamma, av vad jag förstod, inte hade råd att ta hand om henne.

 

Så Bodil hade det nog inte så lätt genom livet. När jag såg dokumentären tänkte jag också att jag nog hade lyssnat på en Värvet-intervju med Bodil någon gång, och det stämde, men det var många år sedan jag lyssnade på den, och då antar jag att jag inte alls visste vem hon var, utöver namnet då. Jag borde ju förvisso fått någon form av uppfattning av henne då, men det är inte samma ska när det inte finns bild osv. 

 

Jag lyssnade därför om Värvet-intervjun idag, och det var en märklig upplevelse. Det lät som att det var två höga knarkare som pratade med varandra. Väldigt sävligt och själlöst. Platt på något sätt, känslolöst. Innehållet i övrigt kommer jag knappt ihåg nu heller, det har bara stannat en känsla av två personer som inte verkar vilja ha med verkligheten att göra.

 

Bodil var säkert fenomenal, men vi två hade inte haft allt för stort utbyte skulle jag tro.