För minnen och grunda analyser i stunden

Det är rätt ofta jag irriterar mig på mig själv.

 

De senaste veckorna har jag spelat äventyrsspelet Grim Fandango en del. I spelet löser en olika problem för att komma framåt. För en tid sedan kom jag inte framåt och jag tyckte att jag hade testat precis allt, därmed fuskade jag lite och kollade på nätet hur jag skulle göra. Då upptäckte jag att jag inte fattat att två olika kameravinklar i spelet inte visade samma sak, utan att det var ingången till två olika rum. Jag hade tyckt att kameravinkeln var konstig, och tänkt att det kunde vara två olika platser, men ändå fått det till att det var samma ställe. Jag hade alltså gjort en feltolkning av verkligheten, inte lagt ned tillräckligt mycket tankemöda och därmed kommit till fel slutsats, trots att jag ändå tänkt på problemet. Hur ofta kan det inte blir så i den riktiga verkligheten? Det gäller att vara medveten om.

 

En annan sak jag gått och irriterat mig på de senaste dagarna är att känslorna inte överensstämmer med förnuftet och verkligheten. Jag märker att jag egentligen vet att något är på ett sätt, men känslorna säger något annat. Ett enkelt exempel på det var efter Jack Johnson-konserten. Eftersom det var mycket folk vid spårvagnen bestämde vi oss för att gå till Kungsträdgården för att ta tunnelbanan hem därifrån. Jag tänkte att det skulle göra att vi kom hem lite senare, men att det ändå var en bra idé. Framme i Kungsträdgården var det dock typ 10 minuter kvar till vårt tåg skulle gå, och jag blev lite irriterad. Då menade känslorna att hade vi bara tagit spårvagnen från början så hade vi säkert hunnit med tunnelbanan, och känslorna försökte nästan skylla på Valle istället, men det var ju inte så att jag egentligen var emot att gå istället för att ta spårvagnen från början, men känslorna ville att det skulle vara så, och jag blev därmed lite irriterad trots att jag gjort ett eget val. Det finns bättre exempel, men den konflikten mellan förnuft och känsla är mycket irriterande.