För minnen och grunda analyser i stunden

Igår var vi på konsert med Depeche Mode på Friends Arena. Vädret var underbart, taket var på och konserten var utmärkt.

 

Vi börjar dock i en annan ände...

 

Jag har skrivit en del om Depeche Mode här tidigare, men tänkte undersöka vad jag kan få fram ur minnet gällande mig och bandet.

 

Jag minns inte när jag först hörde talas om Depeche Mode, det var sannolikt lite organiskt, att de hördes lite överallt, men ett par starka minnen har jag. Först och främst är det från 1997 då albumet Ultra släpptes. Då var jag 15 år och hade väl ganska nyligen börjat förstå lite mer om musik. Jag såg en del musikprogram på TV osv. Jag minns inte riktigt varför men just albumet Ultra spelades under några lektioner på högstadiet. Sannolikt var det vår lärare Örjan som gillade Depeche Mode och tyckte att det var en bra idé. Därifrån, och kanske samtidigt från TV, började jag uppskatta låten "It's No Good". Det är fortfarande en makalöst bra låt.

 

Sannolikt vid ungefär samma tid hängde jag med Juliana och Erik till Kumla för att se när Anders spelade innebandy, i vad jag tror var ett distriktslag. Det kan till och med vara så att det här hände en tid innan det ovan. Då var det ialf som så att de spelade "Just Can't Get Enough" under uppvärmningen eller som mål- eller pausmusik, och jag blev helt betagen. Det är ett sådant där ögonblick när musik nästan är som en drog. Att en bara vill ha mer, en kick. Erik och Juliana förklarade att det var Depeche Mode, och med anledning av det köpte jag en samlingsskiva med bandets tidiga singlar. Det blev kanske inte den skiva jag spelade allra mest, men den spelades kontinuerligt och innehåller mängder av bra låtar.

 

Utifrån de här anekdoterna har Depeche Mode alltid varit ett band som betytt lite mer för mig än många andra band, även om jag inte kan påstå att jag är ett fan som är väl insatt i hela album- och låtkatalogen.

 

Kopplingen till Erasure har ju även den gjort sitt.

 

Sist jag såg Depeche Mode var på Stockholms Stadion i juli 2006. Då var jag själv och inte lika inlyssnad på alla låtar som jag var nu. En stor besvikelse då var också att de inte spelade "Just Can't Get Enough". Jag saknade då också flera av de för mig gamla klassiker som jag hade på min gamla CD-skiva.

 

Igår var jag genom att jag hade tjuvkikat på låtlistan i förväg väl införstådd och inlyssnad på låtarna som skulle spelas. Det blev därmed varken några positiva eller negativa överraskningar, men jag föredrar ändå att vara inlyssnad än tvärtom. Det var en hel del låtar från nya skivan, varav en del kanske inte är jätteroliga, men "Ghosts Again" kan mycket väl bli en klassiker. Det är kul att ett band som Depeche Mode inte bara spelar gamla hits utan även en del nytt och även lyckas göra en del av det nya riktigt bra.

 

Vi hade en ståplats ungefär mitt i, så vi såg hyggligt. Förvisso försvann Valle efter halva konserten, och hittade inte tillbaka till mig, men hon hade sett bra efteråt också :-). Från början hade jag tänkt att köpa en biljett för att stå längst fram, men när jag inte gick själv blev det inte så :-).

 

Hursomhelst, konserten började rätt lugnt, och blandade nya och gamla låtar, men på slutet blev det en kavalkad av superhits, och de spelade en mäktig "Just Can't Get Enough" den här gången :-). Det blir ett riktigt bra tryck live i den låten. Andra låtar som var magiska var "Personal Jesus", "Enjoy the Silence" och "Everything Counts". Jag saknade ändå mängder av låtar, men en kan inte få allt. Det var en riktigt bra konsert.

 

Sedan är det så skönt att kunna cykla hem efteråt och vara hemma på 10 minuter. Om det var något som var dåligt med kvällen var det att en del folk trängde sig före vid ingången, en störigt full snubbe i publiken och att det tog rätt lång tid att lämna arenan.