Sveas son
Det blev inte så mycket med gårdagen. Det jag hade funderingar på att göra gjorde jag inte. Tanken var The Viking Museum och sedan se Joel Alme på Gröna Lund, men det var ingen som ville följa med, och jag är väl inte överdrivet förtjust i Joel Alme, så utan umgänge hade jag ingen lust.
På sätt och vis är det ju dumt, det är sällan jag kan komma ihåg att jag varit missnöjd med att göra något i relation till att främst sitta hemma.
Nåväl, det gav mycket tid till att läsa Lena Anderssons "Sveas son". Det är en bok om en man som känner sig som en del av det svenska folkhemmet. Att kollektivet går först, att inte förhäva sig och hålla sig till lagar och regler. Typ att vara en skötsam medborgare för att bygga kollektivet Sverige starkt. Jag hade svårt att inte bli nostalgisk när jag läste boken. Den här känslan av sammanhållning som jag upplevde när jag växte upp osv. Att inte bara bry sig om sig själv osv. Det kommer aldrig komma tillbaka till mitt liv. Inte för att livet är sämre nu, men saknaden finns där.
Boken är skriven på ett enkelt sätt. Den förhäver sig inte och analyserar inte, men däremot väger den olika upplevelser mot varandra hela tiden. Huvudpersonen tycker så, medan en biperson tycker annorlunda. Det gav mig enorm tillfredsställelse som läsare. Det är ingen tydlig agenda utan ett försök att gestalta hur många i generationerna från 30 och 40-talen, och kanske även lite därefter, lever och känner om Sverige. Det är sällan jag är så tillfreds med en text, där jag inte känner av en tydlig politisk slagsida osv. Det är en lättläst och ständigt prövande text över en tid som flytt.
Snart drar vi iväg på ett litet äventyr, mer om det senare.
Kommentarer
Trackback
