Agnes Cecilia
Det har varit så mycket under den senaste tiden att jag kommit efter på dokumentärsidan, men igår såg jag en rätt gammal dokumentär om Maria Gripe "Maria Gripe - Solen mot söder, skuggan mot norr".
Maria Gripe är en författare som varit med mig hela livet, men hade någon frågat mig i förrgår om jag kunde nämna någon av hennes böcker hade jag säkert fått säga nej. Jag har inte haft någon uppfattning om hennes författarskap, och säkert, ialf tidigare, blandat ihop henne med Mara Lang.
Jag är inte säker på om jag läst något av Maria Gripe, men jag såg TV-serien "Agnes Cecilia" när jag var barn eller tonåring. Även om jag inte minns speciellt mycket från den, så minns jag ändå en känsla. Att det var en fin eftertänksam serie där jag ibland var rädd för att se ett spöke. Jag minns också att Juliana hade boken, och att jag började läsa lite i den, men jag tror inte jag läste klart eftersom jag sett serien på TV. Jag måste återkomma till känslan, eftersom det är den som hänger kvar. Det var något med att det övernaturliga var seriöst, men egentligen inte läskigt, som jag uppskattade. Det är svårt att förklara, men "Agnes Cecilia" fastnade hos mig. Kanske var det delvis även för att det är ett så vackert namn. Det känns fint att säga det, men när jag tänker på det tänker jag på kärlek, inte erotisk sådan, utan vänskaplig kärlek. Det är som att minnet mer ger en känsla än bilder. Det är lite märkligt, men fint.
Kommentarer
Trackback
