För minnen och grunda analyser i stunden

...men vi börjar med en helt annan sak. När vi gick upp till Domus Aurea igår mötte vi en lätt korpulent snubbe som kom körandes på kullerstenen i snabb hastighet på en elsparkcykel. Jag reagerade direkt på att det verkade gå alldeles för fort för underlaget, och tänkte att han måste vara en idiot. Några meter efter att han passerat oss trillade han och landade på sidan på asfalten. Han verkade dock ha klarat sig rätt bra för han var uppe rätt fort. Jag tänkte att hans kroppshydda gjorde att han landade mjukt, men sannolikt slog han sig nog rätt illa. Det som jag dock vill komma till är min reaktion. Jag kände så, och fortfarande, att det var rätt åt honom. Jag var mer förbannad på honom än att jag kände medlidande. Jag vet inte hur jag hade känt om han hade skadat sig illa. Kanske hade lite mer medlidande funnits, men jag tror att jag även då mest hade tyckt att det var rätt åt honom.

 

Jag funderar på det här rätt ofta. Om jag är märklig här, men jag har fruktansvärt svårt att tycka synd om personer som sätter sig i idiotiska situationer medvetet.

 

Idag då? På förmiddagen gjorde jag dagens sightseeing. Jag tror jag har besökt de flesta kyrkor av intresse i Rom, men jag hade missat kyrkan Chiesa di Sant'Ignazio di Loyola. Därför passade jag på att besöka den idag. Kyrkan ligger centralt i Rom och är mest känd för en stor illusionistisk fresk i taket samt för en skenkupol som är målade av en herre vid namn Andrea Pozzo.

 

Det var rätt mycket folk i kyrkan, men ändå värt ett besök. Takfresken och skenkupolen var väl värda att se, nästan så att de tangerar att de var magnifika att se.