För minnen och grunda analyser i stunden

Tiden går! Veckorna springer förbi. Det skjuts ihjäl folk i Vasastan och Västertorp. Det är nästan svårt att hänga med. 

 

Men jag ska försöka fokusera på det roliga. I onsdags kväll var jag med Peter på Blink 182 på Globen. Konsertbiljetter som vi köpt för nästan ett år sedan, vilket är rätt olikt mig, men bra för att en ska få en biljett :-).

 

Blink 182 är väl, som många andra band som jag ändå gillar, ett band där jag lyssnat väldigt mycket på några låtar, men inte har någon större koll på själva bandet eller deras bredare reportoar. Som jag minns det upptäckte jag Blink 182 i slutet av tonåren när jag åkte runt i en bil med Jonas Nylin och några fler. Det känns som att vi åkte i krokarna av IP i Hallsberg, men det skulle kunna ha varit lite varsomhelst. Låtarna "What's my age again" och "All the small things" spelades ialf på bilstereon, och jag tyckte de var bra direkt, och det är nog svårt att inte tycka att dessa låtar är medryckande om en kommer från en liknande bakgrund som jag. Under ungefär samma tid, men lite senare, har jag för mig att Robert Jansson presenterade mig för låten "Dammit". Det är väl de låtarna jag sedan främst lyssnat på, och det mycket, men som vanligt har jag, förutom några undantag, inte lyssnat särskilt mycket mer på Blink 182.

 

På dansgolven genom åren har ofta "What's my age again" och "All the small things" varit undantag av lycka från all skitmusik som en genomlidit på diverse klubbar, så Blink 182 har gett mig mycket glädje genom åren.

 

Nåväl, konserten var bra. Det var mycket folk och en ovanligt pigg publik. Det blev till och med någon form av mosh pit på slutet. Jag är väl ambivalent inställd till detta, men samtidigt är det kul att se att folk har kul :-). Sångarnas röster höll bra och ljudet var ok, men ibland var det lite grötigt ljud och svårt att höra vad som sades i mellansnacken. Mellansnacken var även det som var roligast. Det var mycket kul avslappnat snusk. Mycket om att ligga med varandras mammor osv osv. En fånighet som nog får många att gå helt bananas, men som för mig kändes befriande. Här är några som inte tar sig själva på för stort allvar och som ständigt har glimten i ögat.