För minnen och grunda analyser i stunden

De senaste två dagarna har varit förhållandevis intensiva. Tanken är att jag ska förtälja allt här, men jag kommer dela upp det i flera inlägg. Det ska därmed även bli skönt att bara ta det lugnt idag. Förhoppningsvis ska jag kunna se Liverpool mot "Ipsvips", som Nisse skämtsamt brukar säga, i liga-premiären idag :-). Ett kärt återseende!

 

I förrgår kväll såg jag Alphaville på Gröna Lund. Jag tror att de var i Örebro för några år sedan, och att jag hade tänkt att gå då, men om det nu var en pandemi, eller flytt, som kom i vägen, jag minns inte riktigt. Jag kom inte iväg ialf. När Alphaville nu var del av konsertsommaren på Gröna Lund var det givetvis givet att jag skulle gå och se dem. Jag fick dock ta mig iväg till Gröna Lund själv :-).

 

Alphaville, är som så många andra band för mig, ett band som har några låtar som jag lyssnat mycket på, men som jag generellt har ganska dålig koll på. Att sångaren heter Marian Gold, att de var tre personer från början, att det bara är Marian Gold som är kvar i bandet numera osv, är sådant jag fått lära mig efter att ha sett konserten. För mig har Alphaville endast varit några låtar som jag uppskattat mycket, och att de är från Tyskland samt att Rickard Olsson återkommande kritiserar Marian Golds uttal av "forever" i låten "Forever young" :-).

 

Jag gissar att låten "Forever young" på något sätt alltid har funnits med i mitt medvetande. Den gavs ut 1984 och har sedan dess varit väldigt populär i Sverige, så jag antar att jag hörde den på radio, discon osv under min uppväxt. För mig fick den även ett litet uppsving när Mp3:orna slog igenom och jag började lyssna mer på den. Det är nog en av få låtar där jag faktiskt kan texten ganska väl. Jag har för mig att jag under mina sena tonår uppskattade texten ganska mycket, och upplevde låten som väldigt fin. Det gör jag väl fortfarande, men kanske inte på samma sätt. När jag var mer vuxen fick låten ytterligare ett uppsving hos mig genom Youth Groups fina cover.

 

Låten "Big in Japan" har nog kommit in i mitt medvetande på ett annat sätt, och det är nog min favoritlåt med bandet. När radiostationerna Megapol och Rix började sända i Närke på 90-talet spelade speciellt Megapol en del äldre låtar som jag tidigare sannolikt inte hade hört så mycket av, och en av dem var "Big in Japan". En underbar låt som jag nu har lärt mig handlar om knark och att ljuga om att en är känd i Japan :-).

 

De här två låtarna gjorde tidigt att Alphaville blev ett av de populära banden på min Winamp-lista, där endast väldigt bra låtar fick vara med till en början. Sedan blev det mer kända låtar, men grundtanken var att de låtar som var med på listan skulle vara låtar som jag gick igång på :-).

 

"Sounds like a melody" kom in lite senare i mitt liv. Den är lite tyngre i sitt uttryck, och därmed sannolikt inte lika radiovänlig. När jag under gymnasietiden laddade ned mängder av Mp3:or var den låten med på "Absolute Synth Classics" och jag blev tagen direkt. Hade Alphaville fler fantastiska låtar än de jag kände till sedan tidigare? Ja, "Sounds like a melody" visade det ialf, men sedan har jag inte upptäckt några fler riktigt bra låtar med Alphaville. Det skulle vara "Dance with me", men den har inte riktigt tagit sig för mig :-).

 

Konserten då? Den var en blandad upplevelse. Jag vill ju skriva att den var fantastisk, men då överdriver jag :-). Det var kul att de hade med ett band med trummis, gitarrist, körsångerskor osv. Florian Gold var rätt fet och hade det tufft på scen. Det märktes mellan låtarna att han var andfådd. Sången blev sannolikt lidande på grund av det, men det kan berott på andra orsaker också, men jag tyckte inte han sjöng speciellt tydligt. En behållning var snubben som spelade synth, Carsten Brocker, han var det fart på :-). Alphaville var väl från början inte tänkt att vara en live-akt, och det märks kanske fortfarande. Låtmaterialet är nog inte heller tillräckligt spännande för en hel konsert, men guldkornen i låtlistan gör det ändå värt att se Alphaville.