Järnvägsmuseet
Det är väl dumt att säga att det har varit intensivt, men det känns som att de senaste dagarna sprungit iväg och att jag nu bara vill ligga i soffan för en power-nap efter den andra :-).
Gårdagen var fullspäckad, även om jag inte kommer skriva om allt i det här inlägget. Vid niotiden packade jag och föräldrarna in oss i bilen för att köra mot Gävle och Järnvägsmuseet. På vägen stannade vi i Sala, en plats som jag tänkt att besöka en tid, men för en helt annan orsak. Jag har planer på att besöka silvergruvan, men mamma ville stanna till i Sala för att hon bodde där som ung. Hon ville se om hon kunde hitta platsen för den fotoaffär som var en stor del av hennes liv för en si så där 50 år sedan :-).
Personligen överraskade Sala positivt. Det visade sig vara en fin liten stad med mängder av gamla trähus. Det verkar inte ha gått någon större rivningsvåg över Sala under 1900-talet. Mamma hittade rätt snabbt var hon trodde att fotoaffären låg, och efter att ha frågat i butiken bredvid fick hon det bekräftat :-).
Det vackra gamla huset där fotoaffären en gång låg vid dörren med en trea ovanför sig.
Den stora begivenheten med dagen var dock Järnvägsmuseet som visade sig vara populärt. Vi hittade en parkering, men de flesta parkeringsplatserna var upptagna. Det förvånade oss en aning med anledning av att museet nu varit öppet ett tag och att det var en måndag efter industrisemestern.
Att vi åkte till Järnvägsmuseet var ju främst, som jag skrivit om några gånger, för att se loket F 1200 där pappas morfar dog i Getåolyckan 1918.
Järnvägsmuseet är modernt och fint uppbyggt. Jag trodde nog att det skulle vara ännu fler utställda lok, och det finns tydligen ett lokstall till, dit vi inte tog oss tid att åka, men i huvudbyggnaden finns det inte så många lok och vagnar utställda.
Huvudsaken var ialf att F 1200 finns att beskåda, och det är verkligen museets mest imponerade lok. Det är ett monster, enormt stort. Ett mekaniskt underverk som fortfarande fungerar. Jag hade nog kunnat stå kvar där vid loket än utan att ha blivit uttråkad.
Ett underverk är väl att ta i, men det är en imponerande maskin.
Med risk för att vara morbid, men just här tog pappas morfar sina sista andetag i Getå 1918.
Undet besöket funderade vi på om jag hade varit på museet förut. Mamma och pappa var lite osäkra, men till slut hittade jag en gammal bild som visade att vi besökt museet i augusti 1986 :-).
Så här såg det ut då :-).
Ganska exakt 38 år senare var inte bilen kvar där utanför, istället stod där ett ånglok som jag inte fick klättra på :-).
Det var ett mycket trevligt besök. Vi träffade också några kompisar till mamma och pappa på museet vilket var både överraskande och roligt.
Sedan for vi hemåt, men den här gången åkte vi över Uppsala. Jag hoppade av i Västerås för att ta tåget hel till Sumpan.
Det får räcka för nu, dagens resterande äventyr får komma i ett annat inlägg.
Kommentarer
Trackback
