För minnen och grunda analyser i stunden

Idag blir det lite personligt, men först måste jag notera att Liverpool har galet mycket skador och att matchen hemma ikväll mot Luton kan bli tuff. Vi får se!

 

Igår ringde min läkare till mig, och det får bli slutet på nästan tre månader av konstiga kroppssymptom. Min läkare känns lite konstigt att säga, men ialf den läkare som skickat mig på några luriga undersökningar senaste tiden.

 

Förra året tyckte jag att kroppen började jävlas lite. Jag fick ont i vänster arm, axlarma blev ömma och jag sträckte mig ordentligt i låret för första gången i mitt liv. Det var dock inget som oroade mig, utan jag tänkte att det hade med min ålder och lite ensidiga träning att göra, och så är sannolikt fallet. Sedan i november började det en kväll när jag skulle lägga mig rycka i baksida lår upp mot skinkan. Alltså inte bara några ryck, utan det ryckte konstant, säkert i timmar, men till slut lyckades jag hitta en position där det ryckte mindre och jag somnade. Ryckningarna var sedan borta när jag vaknade. Jag attribuerade även det till träning, och var inte speciellt orolig, även om jag aldrig hade varit med om något liknande förut. Jag tog till och med upp det som ett ofarligt och liknande symptom för Valle när hon klagade över att det ryckte lite i hennes ögonbryn. I slutet av november läste jag sedan en artikel i Aftonbladet om en person som hade fått diagnosen ALS efter att hon fått ryckningar i kroppen, trots att läkaren trodde att det var något annat först. Jag tänkte då på mina ryckningar i låret, men det var ändå inget som oroade mig. När jag sedan skulle lägga mig den kvällen började det rycka lite här och var i kroppen. Främst i benen, men inte på samma ställe. Jag började då googla symptom på ALS, men tyckte inte de direkt överensstämde med mina symptom. Jag hade ingen tydlig muskelförsvagning eller liknande. Men där hände något, helt plötsligt började jag få rycknignar i överarmarna. Jag kunde helt plötsligt inte ha armarna under kudden, vilket jag alltid har haft, eftersom det hela tiden började rycka i överarmarna då. Jag tänkte då att det här måste ha att göra med att jag ändrat min träning och istället börjat träna på gym, men det gjorde att jag inte kunde sova. Det beroende på ryckningar i kombination med oro. En natt vaknade jag till och med av att det ryckte i benet. Det hade heller aldrig hänt förut, och nu började jag bli fundersam på allvar. Vad är det som händer? Är det bara på grund av träningen och oro, eller är det något annat väldigt allvarligt? Det som ändå höll mig något mindre orolig var att när jag tränade så gick det bra, kroppen verkade fungera, men så efter ett hårt träningspass innan jul började det komma ryckningar i höger överarm mer kontinuerligt. Efter hand kunde jag inte ligga och läsa utan att höger överarm skakade hela tiden. Nu började jag bli orolig på riktigt. Runt jul slutade jag därför träna helt, för att se om det blev bättre. Det blev något bättre, men inte bra. Till slut tänkte jag att jag måste söka hjälp, det här håller inte. Det var svårt att få en läkartid så först fick jag kontakt med en fysioterapeut på Kry. Hon verkade inte allt för orolig, men menade att jag absolut måste gå till en vårdcentral för att ta prover, om inte annat för att se så att det inte var något med sköldkörteln, men hon trodde inte det var någon neurologiskt. Jag var nu rätt off och kände att jag behövde träffa en läkare, ialf för att få höra att det inte var något allvarligt. När jag googlade på ryckningar i armarna var det bara ALS som kom upp, eller eventuellt en hjärntumör. Det gjorde inte saken bättre.

 

Jag vet inte om det är så generellt i Sthlm, eller om det var för att det var i början av året, men min vårdcentral i Sundbyberg hade ingen läkartid på över en månad. Jag kollade runt lite bland andra vårdcentraler, och alla var uppbokade långt framåt, men till slut tror jag det var vårdcentralen i Sundbyberg som rekommenderade mig att ta kontskt med en vårdcentral i Spånga. Det gjorde jag och de hade en läkartid några dagar senare, vilket gjorde mig nästan lycklig. Jag kände att jag behövde komma ur den här nedåtgående spiralen. Min förhoppning med att träffa en läkare var att få höra något i stil med att - det här är inget att oroa sig för, det är naturligt - men så blev det inte. Läkaren, min läkare, var väldigt seriös och gjorde de tester han kunde göra, men han hittade inget konstigt, vilket han även sa, men han remitterade mig ändå till magnetröntgen av hjärnan och muskel- och nervundersökning. Utöver det fick jag lämna blodprov.

 

Typ dagen efter att jag hade varit hos läkaren började det även rycka i mitt vänstra ögonbryn, och det konstant. Det fortsatte sedan rycka i ögonbrynet flera veckor, ibland med uppehåll, men mer eller mindre kontinuerligt. Det gjorde att jag kände att det här blir ju sämre. Sedan började det även rycka i vänster högertå. Nu började jag nästan bli lite deppig. Vad händer med kroppen?

 

I mitten av januari var det dags för magnetröntgen. Det var jag inte speciellt orolig för, jag kände inte att jag hade några symptom som påminde om en hjärntumör, men det var en upplevelse i sig att rulla in i cylindern och ligga och lyssna på alla höga stötande ljud. Någon vecka senare ringde min läkare mig och menade att allt såg bra ut, men det var som sagt inte överraskande.

 

Det som jag dock något skräckblandat såg fram emot var nerv- och muskelundersökningen. Efter att först fått tid den 14 februari lyckades jag ändra tiden till en vecka tidigare. Det var en undersökning där jag fick en massa stötar i armarna och benen och en annan där de satte in små nålar i musklerna och där jag därefter fick böja på musklerna för att se om det var något konstigt. Den senare undersökningen utfördes av en läkare, och efteråt informerade han mig att han inte märkte av något konstigt och att jag inte led av ALS. Han menade även att det var rätt vanligt att han undersökte folk som inte var sjuka, och att det nyligen till och med hade varit en annan läkare där. Efter den undersökningen blev jag lugn.

 

Jag har fortsatt ryckningar ibland, och för några dagar sedan ryckte det i axeln en hel natt och en halv dag typ. Nu känner jag dock att jag inte kan undersöka det så mycket mer, så det får vara så, men samtidigt uppelver jag att ryckningarna är färre.

 

Nu får det alltså rycka och ha sig, men det ska inte ge mig någon oro, och det är jävligt skönt att känna så efter nästan tre rätt risiga månader. Frågan är dock, har jag varit överkänslig på något sätt under den här tiden? Jag är övertygad om att jag har, har haft, symptom som jag aldrig har haft förut, men samtidigt känner jag inte av dem på samma sätt nu som förut. Det är väldigt skumt. Jag känner mig även lite fånig, och att jag tagit resurser från vården som jag inte hade behövt. Det är lite knepigt, men huvudsaken är väl att jag mår bra igen.

 

Det var det :-).