För minnen och grunda analyser i stunden

Nu har jag snart läst alla viktiga verk av Albert Camus, det med anledning av att jag igår läste klart "Myten om Sisyfos". Det var nog Linus som tyckte att jag skulle läsa den, det efter att vi pratat om Camus verk i våras. Jag hade nog läst den oavsett, men sannolikt på grund av honom läste jag den lite mer förr än senare :-).

 

Jag läste "Myten om Sisyfos" på engelska, och hade väl lite svårt att hänga med i allt. Jag upplevde hursomhelst verket som supertrist. Jag blev inte alls fångad, vilket kan ha berott på att jag eventuellt inte förstod allt, men det var inte känslan. Jag kunde dock inte riktigt förstå var Camus ville komma!? Efteråt har jag dock försökt läsa på vad Camus ville komma fram till i boken, och då har jag blivit mer betagen, för det känns som att jag försöker leva på samma sätt som Camus försöker få fram i "Myten om Sisyfos". Om jag nu förstått det rätt, alltså att hitta någon form av mening i det jag gör för stunden, och inte tro att meningen med livet är något annat, typ övernaturligt. Att jag inte får existensiella problem med anledning av att jag tror att jag är menad för något annat eller större. Att det blir "absurt", men ändå bra, att hitta min egen mening i en tillvaro som på det stora hela är meningslös. Det hela blir en stor frihet. Jag sätter mina egna moraliska ramar, och jag slipper leva upp till något gudomligt påhittat skit som bara får mig att må dåligt. Camus var nog knappast revolutionerande i sina tankar, men att vi har/hade samma syn på livet förefaller rätt tydligt :-).

 

Sammantaget, en urtrist bok som ändå gav någon form av "fan vad skönt att någon har samma inställning". Rätt många kan jag tänka, men ändå, det var känslan :-).