För minnen och grunda analyser i stunden

För ungefär ett år sedan såg jag och Valle dokumentären "Svindlande höjder: Kärlek, hat och hämnd". Efter att vi hade sett den frågade jag mig själv om jag borde läsa boken? Jag var enligt inlägget här i bloggen något tveksam, men jag köpte trots allt boken tidigare i år. Det var under bokrean, men jag är inte säker på om "Svindlande höjder" faktiskt var nedsatt. Det är förvisso sak samma :-).

 

Igår läste jag klart boken, och när jag lade ned boken var jag inte imponerad. Det var en seg bok att läsa, jag rycktes aldrig med, och ville bara komma framåt för att få ett slut på eländet. Nu har jag försökt läsa på lite om boken, och även sett ovan nämnda dokumentär igen, för att försöka förstå storheten med "Svindlande höjder". Jag vet inte om jag gjort det, och det verkar vara rätt många med mig som upplever att boken är rätt trist. Berättelsen må vara speciell. Det är ingen traditionell kärleksberättelse, utan snarare en berättelse om hämnd. Heathcliff är en osedvanligt osympatisk karaktär, men alla karaktärer är platta i boken. Jag fick aldrig grepp om dem, och det gjorde det inte lättare av att vissa heter samma sak. En berättelse behöver inte vara realistisk, men i "Svindlande höjder" blir det orealstiskt på ett ologiskt sätt. Det är för platt och ensidigt, vilket gör det ointressant. Något som dessutom störde mig enormt var att jag hade svårt att greppa vem som var berättarjaget. Det hoppar runt på ett ritkigt störigt sätt.

 

Jag läser sällan böcker där romantiken är huvudtemat, och "Svindlande höjder" skiljer sannolikt ut sig i genren, men jag blir inte tagen eller överraskad av berättelsen, utan främst uttråkad.

 

När jag skrev om boken för ett år sedan var jag rädd att den inte skulle ge mig något, och det blev väl halvrätt, för boken gav mig ändå en förundran över dess storhet.