För minnen och grunda analyser i stunden

Idag är jag ledig, trots att det är torsdag. Det med anledning av de här nuförtiden något märkliga religiösa helgdagarna, men skönt att vara ledig. Tanken är att inte göra så mycket. Ha lite tråkigt, hänga hemma, och samla lite krafter för att orka med något mer utvecklande de resterande dagarna av ledigheten. Träning och tvätt än så länge, men jag ska även kasta sopor snart... Intressant så det förslår!

 

Jag tänkte dock mest skriva om Abba idag. Det är lite svårt att söka på Abba i bloggen eftersom jag får träffar på "grabbarna" osv då. Det går säkert förfina, men jag tror inte att jag skrivit så mycket om Abba genom åren. Nu de senaste dagarna har jag dock sett flera dokumentärer om bandet. Det är ju 50 år sedan segern i Brighton, så de är ju lite mer i ropet nu än vanligt. Jag har därmed sett dokumentärerna "Abba: Livet, karriären och återföreningen", "Sagan om Abba" och "Stikkan". Det har fått mig att reflektera och tänka på min egen relation till Abba.

 

Jag har inga minnen av att Abba spelades någonstans under min tidiga uppväxt. Det jag däremot tycker mig minnas är att Abba var något som var passé och även lite fult. Jag är från ett rött hem där progg spelades mer än disco, däremot kan jag inte minnas att det fanns något motstånd hemifrån mot Abba. Nog hade Juliana till och med någon skiva med bandet? Ändå säger mig mina tidiga minnen som sagt att Abba var något fult och passé, ungefär som Europe. Det är inte förbjudet att lyssna, men lite skamligt är det.

 

Sedan hände något 1992 när mitt favoritband Erasure släppte EP:n "Abba-esque". Juliana köpte den på vinyl och jag spelade den konstant. Jag tyckte låtarna var fantastiska. Först "Take a Chance on Me", men senare kanske mer de andra låtarna på EP:n.

 

Jag kan dock inte minnas att Abba blev heta i Sverige på grund av Erasures covers, och för min del blev jag bara mer intresserad av Erasure, men något hände nog där ialf. Skivan "Abba-Gold" släpptes där i krokarna också, men i min värld kändes det mest som att det var en kul grej från det förgångna, inte att Abba var heta igen. Jag hade skivan digitalt, men det var ingen jag lyssnade på.

 

År 1995 släppte Pandora "One of Us" som jag gillade och lärde mig var en Abba-cover, men det gjorde mig inte heller mer intresserad av Abba som band.

 

Det var nog framåt 1999 när A-Teens släppte sin "Mamma Mia" jag började känna att Abba var intressanta, speciellt med "Gimme! Gimme! Gimme (A Man After Midnight)". Vid den tiden kom väl även musikalen "Mamma Mia!"? Det var nog först här jag började känna att Abba blev accepterade igen, och inte bara avfärdades som något gammalt, fånigt och lite pinsamt.

 

Sedan kom Madonna med sin "Hung Up", musikal-filmerna osv, och nu är Abba för mig som vilket äldre band som helst, kanske till och med lite coolare och intressantare än många andra band.

 

Det jag skrivit nu kan givetvis vara objektivt fel, men det är ändå så jag upplevde min uppväxt med Abba.

 

Dokumentärerna då? Den om Stikkan Andersson var bäst. Jag visste inte att han var från Hova, att han skrev flera av texterna till Abbas låtar och att han fick stå upp mot en sur vänster i stor grad. Det sista var väl förvisso inte så konstigt, men jag tänkte nog att det främst var "abborna" själva som fick bemöta det. 

 

Från de andra dokumentärerna tar jag med mig att Abba inte var såå stora i USA, att de blev en del av det roliga Disco Demolition Night och att jag måste ta reda på mer om Agnetha Fältskogs romans med stalkern Gert. Det var inte nytt för mig, men jag har ingen direkt kunskap om det hela. Något annat jag tänkte på efter att ha sett allt det här är att jag inte varit speciellt insatt i den musik som Agnetha Fältskog och Anni-Frid Lyngstad släppte efter uppbrottet med Abba. Jag har lyssnat mycket på musik från 80-talet, men deras hits från den tiden har jag nästan missat. Vid några tillfällen har jag nog inte heller förstått att det är de som sjunger som i "I Know There's Something Going On". Att det är Anni-Frid som sjunger i Ratatas "Så länge vi har varann" kände jag till, men det var inget jag förstod i rätt många år :-).

 

Vore ju kul att åka till London och se "Abba Voyage" :-).