För minnen och grunda analyser i stunden

Imorse läste jag ut den senaste boken för året. Den här gången var det "Ett ord för blod" av Faysa Idle. Det är en självbiografi över hennes uppväxt på Järvafältet. Jag antar att det är tanken med boken, men allra främst handlar det om hennes kontakter med den kriminella världen i Tensta och Rinkeby. Hon är delvis kriminell själv och en av hennes bröder förefaller vara en ledarfigur i Shottaz-gänget. En av hennes andra bröder sköts även ihjäl. Boken tar upp mycket av det som Diamant Salihu tar upp som en del i sin första bok, men här blir det lite mer från ett förstahandsperspektiv. En riktig bladvändare måste jag säga, och väldigt lätt att läsa.

 

Att jag fick upp ögonen för den här boken var för att de hade en podd om den i Kvartal. Under bokrean var den nedsatt, så då passade jag på att köpa den.

 

Det är en intressant bok, men jag blir ändå mest irriterad och rädd inför framtiden, inte för kriminaliteten, utan för allt annat som kommer fram mellan raderna. Det är ett extremt hederssamhälle som skildras i boken. Det är mycket om att tjejer är horor osv, och det är återkommande i boken. Jag tror inte det är något som är tänkt att lyftas fram, men det är mycket ledsamt att läsa. Faysa tar upp en del om pojkvänner, men inget som sex, och det säger också något. Tjejerna i boken lever i en värld som är totalt annorlunda från den värld jag levde i när jag var i den åldern. Jag ska inte säga att det är en glorifiering av kriminalitet, men det är definitivt en avsaknad av reflektion för hur andra känner sig som blir utsatta för brott. Ett inbrott skildras ganska ingående, men inte en tanke ges åt dem som blev av med grejerna. Det är även något som gnager i mig när familjemedlemmarnas brottslighet skildras. Det är främst en rädsla för familjens säkerhet, men jag upplevde ändå att en inte riktigt vill ifrågasätta grundsituationen. Det är en brist på reflektion som skrämmer mig. 

 

Sammantaget är det en bok som många bör läsa, för den berättar något som många inte har någon inblick i, och det framstår som förhållandevis ärligt. Däremot fattas det som synes reflektion och förståelse för andra. Det kanske blir så om en lever i den värld som Fayza gjorde, men det är ingen bok som ger en någon större sympati för offren i de här konflikterna. Men allra viktigast är inblicken hur typ människor med ungefär samma förutsättningar i samma land kan leva så radikalt annorlunda från varandra.