Kiss var en upplevelse
För ungefär tre år sedan skrev jag ned min "Kiss-historia" efter att ha läst en bok om bandet, och där önskade jag på slutet att jag skulle vilja se bandet live, vilket jag äntligen fick göra igår :-).
För mig som aldrig hade sett Kiss live förut var det en upplevelse. Det var extra allt med fyrverkerier, ballonger, konfetti, skärmar, blod, Paul Stanley ut i publikhavet osv. Jag tror inte jag sett något liknande. All eld påminner mig lite om en Rammstein-konsert på Hultsfred för "100" år sedan, men annars var det nytt för mig. Det hela fick mig verkligen att tänka på texten i Magnus Ugglas hit "Joey Killer". Att utföra konserter på det här viset var kanske vanligare förr så att säga.
Turnén kallas "End of the road", så det var kanske sista gången jag hade chansen att se Kiss live, och det var mycket därför jag köpte biljett. Inte för att jag visste att det var en avskedsturné utan för att jag ändå tänkte att det kanske var sista gången de orkade ta sig över Atlanten till Sverige. Låtarna var antagligen därför en kavalkad av hits. Jag kände inte igen alla, men majoriteteten ialf, och det var endast "Strutter" och "Crazy Crazy Nights" jag saknade.
Jag hade blivit förvarnad att sången inte skulle vara den bästa, men till en början tyckte jag ändå att Paul Stanley sjöng rätt hyggligt, men när han gjorde ett solo-framträdande i mitten av publiken under "I Was Made For Lovin' You" hördes inte mycket av hans sång, så det stämde nog att hans sång har sett bättre dagar. Som entertainer var han dock fenomenal. Nog att det lät lite inövat det han sa, men för mig var det stor show och närvaro. Gene Simmons däremot framstod, kanske inte helt överraskande, främst som en äcklig gubbe :-).
Sammantaget var det väldigt proffsigt, och jag blir imponerad hur Stanley född 1952 och Simmons född 1949 orkar hålla igång som de gör. De är alltså lika gamla som mina föräldrar. Paul Stanley såg även riktigt fit ut, även om rösten lät lite sliten när han pratade, och sången har jag nämnt förut.
Det var som sagt mycket av allt mest hela tiden under konserten.
Paul Stanley som jag inte hade gissat var 70 år gammal.
Gene Simmons med sin tunga som var ute mest hela tiden :-).
Så hur ska en betygsätta det här. Sången var ju så där, men framträdandet var magnifikt. Det får bli tre plus av fem, men jag kommer verkligen ta med mig upplevelsen.
Kommentarer
Trackback
