För minnen och grunda analyser i stunden

Nu har vi skrivit på, och jag tror att det är en mycket bra affär. Flytt blir högst sannolikt i början av januari nästa år.

 

Det är första gången jag är involverad i ett köp av en bostad. Det ska även bli riktigt nice att bo med sina egna grejer igen, och det i en bostad där jag inte bara bor för att det är billigt, utan i en bostad som jag, eller snarare vi, förhoppningsvis kommer att tycka om :-).

 

Ett stort steg mot vuxenvärlden :-).

Det regnar, och det har det gjort hela eftermiddagen typ.

 

Det är även mörkt. Det här med att ställa om klockan till normaltid är inte min kopp av te.

 

Mäklare hit, lånelöften dit... Ska vi köpa eller inte?

 

Något helt annat. "Bombdåden i Sri Lanka" såg jag nyss. En dokumentär som menar att regimen och familjen Rajapaksa var inblandad i planeringen av bombdåden 2019. Något omvälvande för mig.

 

"Russel Brand och kvinnorna" såg jag tidigare under dagen. Det finns nog mycket att säga om det här och om Russel Brand generellt. Ingen människa jag var speciellt imponerad av innan heller.

 

"Hitlers fall" såg jag förra veckan. Intressant med en del information från slaget vid Kursk, och även en del foto jag tror jag inte sett förut på Eva Braun.

 

Nu blir det nog en del funderande ikväll, och sedan är det tillbaka till jobbet imorgon, yey.

Som sagt ledig dag idag.

 

Jag började dagen med att läsa ut min bok om Palestinakonflikten. Det var fem år sedan jag läste den sist. Den är späckad med fakta och försöker få med allas inställning till konflikten. Det gör att den blir lite rörig, och även om det är rimligt, blir det lite svårt när det även presenteras mycket fakta som går emot varandra. Typ så här säger Israel och så här säger PLO. Jag blir sannolikt lite klokare efter varje gång jag läser boken, men det blir inte lättare att ta ställning, och ska jag ens göra det? För den som inte är insatt är följande bra att kika vidare på; Herzl, Baselkongressen, Balfourdeklarationen, McMahon-Husain-korresepondensen, resolution 181, kriget 1948, Suezkrisen 1956, kriget 1967, kriget 1973, återlämnandet av Sinai, Camp David-avtalen, Oslo-processen, Jordaniens och Egyptens relationer till palestinierna, de israeliska bosättningarna, att det inte finns några bosättningar på Gazaremsan, men på Västbanken, vad Hamas står för osv osv. Har en satt sig in i detta, tror jag att en har en del på fötterna för att kunna föra en rimlig diskussion i ämnet. De flesta som diskuterar ämnet har nog dessvärre inte denna insikt.

 

Jag såg även klart dokumentärserien om Hagamannen på SVT Play. En otäck och välkänd historia. Det var dock en del information som inte direkt hade med Hagamannen specifikt att göra som jag upplevde som intressant, och inte överensstämmande med vittnesmålen.

 

Jag såg även igår om dokumentären om Domus Aurea - Kejsar Neros gyllene hus. Som så ofta förr, de flesta detaljer sedan jag såg den sist hade fallit bort.

 

Nu är det att fortsätta med disk och tvätt...

Igår såg jag Madonna på Tele2. Att jag köpte biljett var för att jag ville se Madonna en gång i livet, inte för att jag är speciellt intresserad av varken henne eller musiken.

 

Jag sökte här i bloggen för att se om jag hade skrivit något om Madonna tidigare, och det hade jag vid ett tillfälle under 2015, när jag hade sett en dokumentär om henne. Annars verkar mitt intresse även här varit ganska svagt för henne.

 

Det var jag och Christian som var på konserten, och vi var intre ensamma. Det var mycket folk på Tele2, men vi fick en hygglig plats på ståplats utan att behöva trängas för mycket. Innan tog vi ett par öl och en bira på något sunkigt ställe där i närheten. Annars var det mest anmärkningsvärda innan konserten att det tog lång tid att komma igenom säkerhetskontrollen.

 

Konserten var sammanfattningsvis värd att se, men mer av en föreställning än en konsert. Det var typ inga musiker med och alla låtar var omgjorda till dunkande klubb-låtar. Det passade säkert många, men jag tyckte inte det var speciellt lyckat. Alla låtar blev främst ett dunka dunka där mycket av det övriga ljudet försvann. Madonna sjöng dock bra.

 

Det hände saker hela tiden på scen, men det är inte det jag vill ha när jag är på en konsert. Det var även mycket naket osv. Jag vet inte om jag verkligen vet vad burlesk är, men det kändes delvis som att jag var på en dylik tillställning. Det kanske ska vara kontroversiellt, men det blev mest vulgärt. Utöver det försökte Madonna vid ett tillfälle vara politisk och säga att gisslan på Gaza skulle släppas och att vi inte ska vara rädda. Det blev mest pinsamt, men alla har rätt att säga sin sak. 

 

Konserten var en hitkavalkad, och jag tror att de flesta låtarna jag hade förväntat mig spelades förutom "Material girl", som jag tror är typ den enda Madonna-låt jag lyssnat lite mer på.

 

Madonna föreföll även vara i god form, även som vi stod lite väl långt ifrån för att kunna kika på henne i detalj, men hon var pigg på scen och snygg på håll :-).

 

Sammantaget känner jag att det var kul att se Madonna en gång i livet, men jag känner verkligen inte att jag behöver göra det igen. Det blev ingen mersmak :-).

Det har varit en intensiv helg, och jag får dela upp den på minst ett par inlägg.

 

Direkt efter jobbet i fredags tog jag tåget till Örebro. Där mötte jag upp hela familjen Wåke på Saluallen för mat och ett par öl. Som grädde på det moset träffade jag även Nisse och Bias där. En kul anekdot var att jag inte kände igen Bias på en gång. Han hade ny frisyr :-).

 

Att jag var i Örebro berodde på en konsert med Noice. Jag har tidigare i oktober 2020 skrivit ett kort inlägg om Noice, och jag har inte så mycket att tillägga nu gällande den delen. Förutom att jag efter det inlägget köpte vinylen "Bedårande barn av sin tid" och blivit mer imponerad av bandets texter.

 

Dagens Noice är rätt långt ifrån det som en gång bildades i Gustavsberg och sedan blev stora i Sverige i brytpunkten mellan 70- och 80-talet. Både sångaren och keyboardisten från den tiden är döda, men kvar är Peo Tyrén och Robert Klasen. I dagens uppsättning är det Charlie Grönvall på sång.

 

Konserten var en på pappret sittande konsert i Konserthuset i Örebro, det var dock en mycket pigg publik, så vi stod och hoppade säkert halva tiden ändå.

 

Konserten var utmärkt. Låtmaterialet är riktigt bra. Som jag sa förut hade publiken svårt att sitta ned, och då var nog medelåldern runt 50, varav de flesta nog även var en bit äldre än så. Under konserten visades gamla foton och videoklipp på Noice, samt att Peo Tyren hade lite längre mellansnack om hur Noice blev kända och hur det var under deras storhetstid. En mycket lyckad kombination av bra musik och historia. Charlie Grönvall var duktig, men ocharmig. Det är som att han har kunskapen, men inte personligheten för att vara intressant. 

Ingen träning idag. Kom hem lite senare än beräknat från jobbet, och gubbkroppen måste vila ibland, vilket den förvisso sannolikt gör för ofta, men skönt att försöka inbilla sig det ialf :-).

 

Det mest anmärkningsvärda med dagen var att jag fick hälsa på vår nya GD idag, Maria Mindhammar. Hon gav ett trevligt första intryck.

 

Rätt kallt ute!

 

Vad hann jag i övrigt med undet helgen som gick? Ytterligare en Beck-film, "Undercover". En mer modern berättelse. Helt ok! En ny medarbetare verkar komma till Beck-gruppen, och jag tyckte han gjorde ett bra intryck i filmen. Annars verkar filmen vara sponsrad av Tinder, och det var väl ändå lite kul.

 

"Spårviddshinder". Humoristisk dokumentär där de filmat ett spårviddshinder i Stockholm som folk körde ned i med sina bilar för några år sedan. Faktiskt riktigt underhållande. När jag hade sett den såg jag om "Slusseländet" av bara farten. Den handlar mycket om Guldbron.

 

"Ryssland - ett hjärntvättat folk". Att de som kollar på regim-TV i Ryssland blir hjärntvättade. Så är det säkert, men dokumentären gav inga bestående minnen.

 

"Bosniens bräckliga fred" var däremot mycket intressant. Hur det landet ska kunna fungera bra när det är uppbyggt på det sätt det är verkar långsökt. Det var väl inte helt nytt för mig, men jag tror inte jag hade sett det genom någon dokumentär förut.

 

I övrigt köpte jag idag en biljett till en Bryan Adams-konsert i vår.

Nästan varje dag på jobbet är spännande, eller snarare förundrande. Häpen kanske är ett bra ord, att jag blir häpen nästan varje dag :-).

 

Det slutar dock inte där. Jag blir häpen, förundrad, förvånad rätt ofta nuförtiden. Ibland på mig själv, att jag minns fel, eller blandar ihop, men kanske ännu mer på andra. Jag lyssnade precis på en intervju med Silvana Imam där hon ena minuten inte har någon förståelse för att folk tycker och ogillar henne och hennes skapande, för att en minut senare hata på andra. Det är sådan inkonsekvens jag har svårt att förstå. Förstår hon inte det själv?

 

Nu var det dock Army of Lovers jag tänkte skriva lite kort om. Jag såg dokumentären om Camilla Henemark på SVT Play i helgen - La Camilla - från gata till glamour, tur och retur. Fin dokumentär och jag har inget speciellt att säga om Camilla Henemark. Däremot började jag fundera på att Army of Lovers var ett band som påverkade mig rätt mycket när jag var liten. Jag brukar påstå att Erasure, Europe och Sha-Boom är de band som format min musiksmak, men när jag tänker efter har nog Army of Lovers påverkat rätt mycket. Deras album "Massive Luxury Overdose" släpptes 1991 när jag var nio år, och jag blev helt betagen i låten "Obsession". Jag lyssnade även en hel del på hela albumet, inte för att jag hade det själv, men det lyssnades mycket på det av någon anledning. Eventuellt hade jag det på band.

 

Något jag dessutom tänkte på var att jag inte kan minnas att det var någon debatt kring Army of Lovers och att barn lyssnade på dem. Det är ju extremt översexualiserat allt de gör osv. Jag tänker att Sverige var lite mer avslappnat då. Kanske dåligt, vad vet jag, men det känns som det var bättre... Sannolikt är det väl dock så att jag inte fattade om det var en debatt eller inte i den åldern :-).

När jag har följt krisen i Israel och Palestina på X kom det för några dagar sedan upp en rekommendation att se en dokumentärserie på Netflix om terorrdåden i Paris 2015. Generellt tycker jag att dokumentärer på Netflix brukar vara rätt dåliga, men eftersom jag inte sett någon längre dokumentär om dåden i Paris förut såg jag serien ändå.

 

Den var riktigt intressant, och inte alls dålig. Den heter "13 november - Terrorattackerna i Paris" och är i tre delar.

 

En tid efter terrordåden såg jag ett par dokumentärer om dåden, men ingen som var övergripande som den här. Det hade även stört mig innan att exempelvis den svenska Wikipedia-sidan varit så dålig gällande attackerna. När jag kikade nu hade jag fortsatt svårt att förstå när och var vissa händelser skedde. Dokumentärserien hade dock en rätt tydlig tidslinje och det hela blev lite klarare för mig. Något som var helt nytt var även gisslantagandet på slutet. Märkligt generellt. Varför gjorde de så? I serien intervjuas många av dem som togs som gisslan. Rysligt.

 

För att vända till något mer roligt... Idag fick jag visa runt massa framtida diplomater på jobbet, vilket var skoj!

Lasse Berghagen gick ur tiden i veckan. På sätt och vis betyder det ringa för mig, men det är ändå något speciellt när personer försvinner som alltid har funnits med, och kanske känns det lite mer när det är personer som känts genuina. Jag tror aldrig jag har sett Lasse i verkligheten, och jag har definitivt aldrig pratat med honom, men ändå har jag nog alltid känt att han varit en genuint trevlig person. "Teddybjörnen Fredriksson" har jag dessutom alltid tyckt varit en fantastiskt mysig låt. Det är något med hans låtar, de är bara fina och roliga. Ingen ångest eller deppighet, utan ren glädje, vilket jag uppskattar.

 

I övrigt har jag funderat om det i framtiden kommer finnas personer som Lasse Berghagen i Sverige? Alltså personer som är populära och välkända i de breda befolkningslagren. Alltså personer som alla känner till, och tycker någorlunda bra om? Nästan så att de på ett inte medvetet sätt håller ihop nationen.

 

Med anledning av bortgången såg jag om den utmärkta dokumentären "Lasse Berghagen - en blandning av sött och salt" igår.

Det är lätt att röra ihop det. Det märkte jag igår när vi på lunchen diskuterade Israels bildande. Jag läser om en bok om Palestinakonflikten och det är mycket siffror där. Under diskussionen märkte jag att jag inte hade fått rätsida på siffrorna. Det är extra svårt när siffrorna i sig är omdebatterade och varierande. Det gör det dock dessvärre ännu viktigare att hamna någorlunda rätt och inte blanda ihop olika siffror som jag kände att jag gjorde.

 

Tvära kast nu... Två Beck-filmer har jag sett i veckan; "Utan uppsåt" och "Djävulens advokat". Båda filmerna har en lättglömd kriminalhistoria, men är mer spännande utifrån relationsdelen. Lättgömda, men hygglig underhållning, som så många gånger förr. Det är mycket i filmerna en undrar hur i helvete tänkte de här, men underhållningen är ändå bra.

 

"Sanningen om hemmaträning" såg vi när Bettan var här. Lite proteintillskott kan vara bra, och att se till att muskeln blir uttröttad kan jag väl ta med mig, om det nu var något nytt? Med det senare menade de att en ska göra övningar till muskeln inte orkar längre. Det går ofta att göra hemifrån med band osv.

 

"Frisk av magiska svampar" var mer intressant, även om det också var främst sådant jag hört förut. Det är dock intressant om MDMA och psilocybin verkligen kan hjälpa människor. Jag hoppas det, även om jag upplevde det som de som sa sig bli hjälpta av det gav mer av ett religiöst intryck än ett seriöst intryck.

 

Till sist såg jag "Guldruschen" om guldfyndigheterna i Kalifornien i mitten av 1800-talet. Historia är intressant, men när det är uppenbart att dokumentären är så ängslig att alla ska med blir det för spretigt. Här var det svarta, kineser, vita osv osv. Ett rasfokus som tog fokus från själva guldruschen. När något ska inkludera allt tappar det fokus. 

 

Snart Liverpool och en lugn och härlig helg!

Den här dagen är inte bättre än de tidigare. Nyheterna har lätt raljerande handlat om vem det var som bombade. En någorlunda sanning kommer väl fram, om det inte redan är fallet, men det kommer inte spela någon roll för den framtida propagandan.

 

Nåväl, nu tänker jag helt ändra kurs och rada upp ett gäng deckare som jag läst på slutet. Det handlar givetvis om några deckare av Maria Lang och med Agatha Christies Miss Marple.

 

"Rosor, kyssar och döden" av Maria Lang. En hygglig bok som utspelar sig på en större gård på landet. Den miljön gör att det fungerar ganska bra som deckare. Det känns rimligt att det faktiskt inte kan vara så många andra än de som för tillfället befinner sig på gården som kan vara mördare osv. Rätt många förvecklingar i boken. Som sagt en hyggligt spännande bok :-).

 

"Liket i biblioteket" av Agatha Christie. Här råkade jag se en film baserad på boken innan, men den skilde sig en hel del från boken, så det gjorde inte jättemycket. Inte den bästa deckare jag läst. Rätt typisk intrig om arv och inget unikt i själva berättelsen.

 

"Mord per korrespondens" av Agatha Christie. Förvisso läste jag den engelska versionen "The Moving Finger", för jag hittade ingen svensk översättning på Kobo. Här är intrigen lite mer intressant. Någon skriver en massa brev med mer eller mindre skandalöst innehåll till en massa människor i en by på landsbygden. Huvudpersonen är en man som flyttat till byn för konvalescens. Miss Marple kommer in först i andra halvan av boken som en biperson. Det var det jag gillade med boken, att den hade lite egenheter. Motivet gällande kärlek var väl förvisso inte unikt, men i övrigt en bra bok.

 

"Ett mord annonseras" av Agatha Christie. Här har Miss Marple en mer framträdande roll än i den förra boken. Även här är det en spännande och annorludna intrig med att ett mord annonseras i tidningen och sedan sker hemma hos den person där det annonserats att det ska ske, och det framför flera människor, men eftersom det blev mörkt i mordögonblicket kunde ingen se vem mördaren var. Bra idé av Agatha Christie. Här finns även en del tydliga trådar som jag i efterhand tänkte att jag ändå kunde ha snappat upp för att ha förstått vem mördaren var. Det förefaller alltså vara en deckare som går att lösa på egen hand, vilket inte är min uppfattning att alla deckare är, även om det i min värld bör vara fallet.

 

Det var det :-).

Då hände det igen, ett terrordåd riktat mot svenskar. Vi har haft några sådana dåd här i Sverige tidigare, men det här var nog första gången det skedde utomlands? Jag kan ialf inte dra något sådant dåd till minnes.

 

För mig känns det lite extra eftersom det riktades mot fotbollssupportrar. Samtidigt är det mycket värre att vara både jude och palestinier i dagsläget. 

 

Reaktionerna på det hela är i många fall förväntade. Det som däremot är lite intressant att följa är vilka som försöker förklara dådet som en logisk följd av annat som hänt här i Sverige. Logiken må vara rimlig, men när någon ens hamnar i de tankarna börjar jag fundera på vad denne har för värderingar? Tycker dessa människor att det är en rimlig, eller kanske snarare rättfärdig, följd av sådant som tidigare hänt i Sverige? Jag är rädd att det finns alldeles för många som ser det så. Något annat som är intressant är att följa vilka som kommenterar det här dådet. Jag vill inte påstå att tystnad är medgivande, men ibland finns det något otäckt att hitta där. Typ, kommer samma människor demonstrera mot detta som tidigare demonstrerat mot händelser som skett i Sverige tidigare? Tveksamt. Vad säger det?

Det har varit så mycket under den senaste tiden att jag kommit efter på dokumentärsidan, men igår såg jag en rätt gammal dokumentär om Maria Gripe "Maria Gripe - Solen mot söder, skuggan mot norr".

 

Maria Gripe är en författare som varit med mig hela livet, men hade någon frågat mig i förrgår om jag kunde nämna någon av hennes böcker hade jag säkert fått säga nej. Jag har inte haft någon uppfattning om hennes författarskap, och säkert, ialf tidigare, blandat ihop henne med Mara Lang.

 

Jag är inte säker på om jag läst något av Maria Gripe, men jag såg TV-serien "Agnes Cecilia" när jag var barn eller tonåring. Även om jag inte minns speciellt mycket från den, så minns jag ändå en känsla. Att det var en fin eftertänksam serie där jag ibland var rädd för att se ett spöke. Jag minns också att Juliana hade boken, och att jag började läsa lite i den, men jag tror inte jag läste klart eftersom jag sett serien på TV. Jag måste återkomma till känslan, eftersom det är den som hänger kvar. Det var något med att det övernaturliga var seriöst, men egentligen inte läskigt, som jag uppskattade. Det är svårt att förklara, men "Agnes Cecilia" fastnade hos mig. Kanske var det delvis även för att det är ett så vackert namn. Det känns fint att säga det, men när jag tänker på det tänker jag på kärlek, inte erotisk sådan, utan vänskaplig kärlek. Det är som att minnet mer ger en känsla än bilder. Det är lite märkligt, men fint.

Vi har under helgen varit och firat världens bästa pappa i Hallsberg. Mycket, mycket trevligt.

 

Jag har fortfarande en hel del saker jag vill skriva, men som jag inte känner någon lust att skriva om i dagsläget.

 

Jag tänker ändå att jag ska försöka vara lite positiv. Under kalaset sa Lisa att hon hade en textrad i huvudet som hon inte kunde komma på låten till. Det enda hon kunde komma på var typ ordet "Johnny", och att det skulle vara en kvinnlig sångröst. Vi försökte komma på vilken låt det var igår, men lyckades inte. Jag satt även och tänkte på det idag, förvisso utan framgång, men jag tänkte för ett ögonblick att det kunde vara låten "Johnny B" med Down Low. Det är det inte, men den låten tog mig vidare till dess original med The Hooters, som är ett band som har många låtar som jag tyckte om när jag var yngre. Jag lyssnade därför en del på den gamla favoritlåten "Satellite" som är magisk. Hur kul är inte textraderna;

 

 

"so jump in the river and learn to swim
God's gonna wash away all your sins
and if you still can't see the light
God's gonna buy you a satellite"

 

 

Blåsigt ute, och det börjar bli mörkt på allvar.

 

Hela världen håller andan, vad kommer hända den närmsta tiden?

 

Är det inte alltid bättre att försöka vara realist än ideologisk? Säger en ideologisk i det sammanhanget? Kanske. Jag tänker att de som är ideologiskt lagda ofta hamnar snett. De kommer inte upp ur sina ideologiskt grävda tankemönster. Jag tycker det är tydligt nu.

 

Inte den bästa dagen någonsin på jobbet idag.

 

Jag orkade inte träna idag, det för att jag har lite ont i nacken. Jag borde komma igång med ordentligt gymmande igen. Låret är ialf nästan bra, något positivt i detta.

 

När jag gick tillbaka till jobbet efter lunchen mötte jag tre afghaner som snott fryst kyckling från Coop. Jag fattade det inte först. De sprang rörigt med en sopsäck och tappade en påse med något jag trodde var chips först. De tog upp påsen och tappade en ny påse som de tog upp. Sedan försvann de ned i gångtunneln jag kom ifrån. När jag kom upp till Coop kom det ut ett par kunder som menade att de tre afghanerna snott kyckling. En kollega gick sedan och frågade Coop om saken, och det var som jag trodde. Den kollega jag gick med när det hände hörde att de pratade dari, därav skriver jag att de är afghaner. Hade jag ingripit om jag förstått att de snott grejerna? Sannolikt inte. De såg härjade ut, hade kanske kunnat sluta illa. Den tanken är ändå jobbig. 

 

Jag har aldrig sett något liknande i Sverige förut.

 

Det är inte de mest positiva av tider nu.

 

Jag kommer framgent ha svårare att rösta på Socialdemokraterna.

Jag är egentligen lite för tagen av allt som händer i världen nu för att ha en vilja att skriva, men jag vill inte att det går för lång tid mellan uppdateringarna.

 

Det är mycket jag vill skriva om, men det känns nästan osmakligt att skriva om det nu, så det får vänta.

 

Bettan har ialf åkt hem idag, helt på egen hand, och det har gått bra. Vi har haft några rätt intensiva och trevliga dagar med henne här i Sthlm :-).

 

"Estonia och myterna" såg jag nyss. Jag var minst sagt skeptisk när Discovery kom med sin "hål-dokumentär" för ett par år sedan, och jag är inte mindre skeptisk nu :-). Se den, alltså "Estonia och myterna" :-).

Vi är sedan igår hemma igen. Norwegian tog oss hem och det utan intermezzon. På kvällen blev det middag på utmärkta "Bra Mat".

 

Idag vaknade jag upp av en attack på Israel. Jag tänker inte gå in på några tankar eller analyser om vad jag tänker om det hela, men filmerna som finns på X är inte roliga att se. De måste dock ses för att förstå vad som händer.

 

Ikväll blir med middag hemma med Bettan, så något roligt med den här dagen ialf :-).

Gårdagskvällen avslutades med ett enklare restaurang-besök på en orientalisk restaurang vid namn "Aqla". Inte min favoritmat, men det var trevligt umgänge.

 

Innan vi åkte dit inhandlade vi lite vin och mat för att ta med hem. När vi skulle betala försökte jag betala med vårt SAS-kort genom telefonen. Jag hade försökt få det att fungera under dagen, och testade det för första gången. Det fungerade inte, och när vi sedan prövade att istället betala med själva kortet fungerade inte det heller. Det gjorde att vi inte kunde betala, vilket blev rätt pinsamt. Jag kom inte på att jag kunde testa mitt privata bankkort som jag har i telefonen och Valle hade glömt koden till sitt kort. Hursomhelst blev det så att Valle sprang iväg för att ta ut pengar med SAS-kortet, vilket gick utmärkt. Något som i min värld är märkligt när det inte gick att betala med kortet. Allt löste sig alltså så småningom, även om jag tycker det är förskräckligt pinsamt att hamna i sådana situationer. Det är respektlöst att andra ska få vänta för att jag har slarvat. Det som dock är märkligt är att vi har kunnat använda SAS-kortet idag flera gånger... Jag funderar på om det blev något fel just där och då eftersom jag först försökte betala genom telefonen? Skumt!

 

Idag har det blivit mer saker gjorda. Efter frukost åkte vi först ned till kyrkan "Santa Maria Sopra Minerva". Den ligger i närheten av det galleri vi hade tänkt att besöka igår, men besökte idag istället, så jag tyckte vi kunde passa på att besöka båda när vi var i krokarna. Anledningen till att jag önskade besöka ovan nämnda kyrka var för att det är där Michelangelos skulptur "Den uppståndne Kirstus" finns. Jag tror nämligen att jag både hört talas om, och sett, den skulpturen tidigare, därav ville jag se den i verkligheten.

Det blev inköp av kostym igår. Det är väl lite av en dröm att få gå runt i en skräddarsydd italiensk kostym med sitt eget namn på insidan :-)? En grå kostym i fresco tyg. De tog dock bara mått och önskemål igår, sedan ska jag tillbaka efter jul, när jag tänkt att komma till Rom nästa gång, för att se så att allt är i sin ordning. Det är alltså ingen kostym jag får med mig hem nu i veckan. Sedan känns det lite som att köpa grisen i säcken, men det blir nog bra :-). Inte billigt, men förhoppningsvis billigare än i Sverige :-).

 

Det har varit en förskräcklig börs senaste två veckorna, och igår var det riktigt uselt. Ser inte heller mycket bättre ut idag. Det gjorde att jag blev extra sur när jag trodde att jag hade tappat bort mina solglasögon igår, men de kom fram :-).

 

På kvällen blev det vegansk restaurang i närområdet med ett par vänner.

 

Idag har Valle fortsatt rensa och jag och Abbe har lämnat en massa böcker på ett ställe i centrala Rom där de förhoppningsvis kan säljas vidare.

 

Vi hittade eventuellt en intressant lägenhet nu också, men är nog högst tveksamt om vi försöker slå till :-).

 

Snart kanske det blir ett galleri, och ikväll är det middag igen med andra vänner.

...men vi börjar med en helt annan sak. När vi gick upp till Domus Aurea igår mötte vi en lätt korpulent snubbe som kom körandes på kullerstenen i snabb hastighet på en elsparkcykel. Jag reagerade direkt på att det verkade gå alldeles för fort för underlaget, och tänkte att han måste vara en idiot. Några meter efter att han passerat oss trillade han och landade på sidan på asfalten. Han verkade dock ha klarat sig rätt bra för han var uppe rätt fort. Jag tänkte att hans kroppshydda gjorde att han landade mjukt, men sannolikt slog han sig nog rätt illa. Det som jag dock vill komma till är min reaktion. Jag kände så, och fortfarande, att det var rätt åt honom. Jag var mer förbannad på honom än att jag kände medlidande. Jag vet inte hur jag hade känt om han hade skadat sig illa. Kanske hade lite mer medlidande funnits, men jag tror att jag även då mest hade tyckt att det var rätt åt honom.

 

Jag funderar på det här rätt ofta. Om jag är märklig här, men jag har fruktansvärt svårt att tycka synd om personer som sätter sig i idiotiska situationer medvetet.

 

Idag då? På förmiddagen gjorde jag dagens sightseeing. Jag tror jag har besökt de flesta kyrkor av intresse i Rom, men jag hade missat kyrkan Chiesa di Sant'Ignazio di Loyola. Därför passade jag på att besöka den idag. Kyrkan ligger centralt i Rom och är mest känd för en stor illusionistisk fresk i taket samt för en skenkupol som är målade av en herre vid namn Andrea Pozzo.

 

Det var rätt mycket folk i kyrkan, men ändå värt ett besök. Takfresken och skenkupolen var väl värda att se, nästan så att de tangerar att de var magnifika att se.

Nu har vi varit hemma en stund, men tidigare under dagen besökte vi Domus Aurea, eller "Gyllene Huset", som jag antar är den svenska översättningen.

 

Det var jag, en motvillig Valle och en medgörlig Alberto som var där. Rätt dyrt inträde, 19 euro var, och ingen rabatt för pensionärer. Det var förvisso med en timmes guidning, men nog tusan är det lite dyrt ändå. Speciellt när det är så dålig växlingskurs :-).

 

Domus Aurea är ett palatskomplex som är uppfört av kejsar Nero, och det blev klart 68 efter Kristus. Det ligger ungefär vid Colosseum, och en del av komplexet utgjordes av det som fanns innan Colosseum byggdes, en konstgjord sjö.

 

Tidigare hade jag missat Domus Aurea, och jag tror även det är återöppnat efter att nya utgrävningar har utförts, men främst upptäckte jag det efter att jag sett en dokumentär om det tidigare i år.

 

Domus Aurea är storslaget. Stora salar med ett Pantheon-liknande hål i taket i den största och mäktigaste salen. Det finns även fullt med fresker att se, och vilka tydligen varit inspiration för mängder av fresker senare genom åren.

 

Men jag tänker att vi gör så här nu, bilder säger mer än ord, så nu kommer några bilder :-).

Gårdagen bestod främst av att äta mat.

 

Lunch vid stranden i Fregene med färsk fisk. Ni vet ett sådant där ställe där de kommer in och visar fisken innan den serveras. Havsabborre och piggvar. Inte dumt det. Pecorino-vin till det, inte det mest glamorösa, men lätt att blanda ihop med fårost :-).

 

Fint att gå runt lite på stranden och doppa fötterna i vattnet. Jag doppade dock bara händerna, men ändå. Jag orkade inte ta av mig skorna :-).

Det här kommer blir ett spretigt inlägg.

 

Ett knappt dygn har nu spenderats i ett soligt Rom. Det är varmt mitt på dagen och rätt svalt resten av tiden. Svårslaget vädermässigt!

 

Det är säkert något dyrare, men det var smidigt att kunna förboka en Bolt-taxi och slippa den lilla stressen med att få tag i en taxi på morgonen. Alltså, flygen till Rom går ofta väldigt tidigt på morgonen, så vi gick upp 04.30 igår morse. Den här gången var det dock bara att gå upp, göra sig klar, och sedan väntade taxin på oss.

 

Arlanda imponerade sedan. Den nya säkerhetskontrollen är fantastisk. En behöver inte packa upp dator, vätskor eller någonting. Det går snabbt och smidigt. Nu är de även klara med en annan del med restauranger och butiker efter kontrollen. Snart är nog Arlanda en bra flygplats igen efter flera år av pinsamheter.

 

Vi flög med SAS, men det var ett Smartlynx-plan och utländsk personal. De här planen är relativt gamla, trånga och har inget extra som att kunna ladda telefonen och dylikt. En köper alltså en SAS-biljett till normalpris, men får en sämre upplevelse. Det blir som Ryan Air i en SAS-förpackning.

 

På Fiumicino tog det lång tid att få väskorna, men annars blev vi fint välkomnade av vackert väder och Bettan och Abbe. Väl hemma hos dem åkte vi snart iväg igen till en restaurang i närheten, "Joseph", för att äta god pasta. Givetvis med en halv flaska vin till :-).

 

Under kvällen kikade jag på den något märkliga matchen mellan Spurs och Liverpool, som Spurs vann med 2-1 efter att Matip lyckats göra självmål med typ sista sparken. Det som var märkligt hände dock innan. Liverpool fick två man utvisade. Jag kan inte säga att Jones utvisning var felaktig, om en nu inte alls ska räkna med intention i beslutet, men att utvisningen kan diskuteras är uppenbart. Sedan utvisades Jota efter att han fått ett gult kort efter att en Spurs-spelare snubblat på sig själv och någon minut senare dessvärre fällt en Spurs-spelare som var ett rätt tydligt gult kort, men hade han inte fått det första felaktiga kortet hade han inte åkt ut. Liverpool fick även ett mål bortdömt för offside som inte var offside, trots VAR-granskning. Det var en fars med andra ord. Jag måste dock medge att Liverpool ändå visade stor styrka under matchen och framtiden ser ljus ut, men det är tråkigt när det är tydliga misstag av domaren som påverkar matchen. Det största orosmolnet är dock om Gakpo skadade sig allvarligt. Sedan kommer det bli tufft ett par macher nu utan Jota och Jones.

 

Lite kort om annat också... Jag sa att det skulle bli ett spretigt inlägg.

 

Jag såg den omtalade serien "Transkriget" förra helgen. Det är inte en lätt fråga, men jag har svårt att förstå hur det är möjligt att barn har fått börja med behandling för att byta kön?

 

Jag såg även "Inuti Iran - Upproret mot mullorna" i veckan. En dokumentär med filmer från protesterna för kvinnors rättigheter i Iran. Det är jobbigt att se, trots att jag sett flera av filmerna förut.

 

Det var väl det jag önskade förtälja just nu.

 

Idag bilr det nog ett besök till havet :-).