För minnen och grunda analyser i stunden

Idag blev jag under en kort period ilsk på jobbet. Det handlade om en jourtelefon som jag skulle ha, och det hade beslutats trots att jag hade andra saker planerade i min kalender. Jag har svårt för när mitt planerade arbete ändras bortom min kontroll. Jag känner mig överkörd. Må hända egoistiskt. Nu fick jag förvisso en helt ok förklaring till varför det blev så, och främst handlar det hela om att jag inte är helt insatt i rutinerna.

 

Jag skrev kort om dokumentären "Den kvinnliga vikingakrigaren" häromdagen. Jag såg den väl främst som att den visade en ovanlig och därmed intressant del av vikingatiden, men jag tänkte inte som de gjorde här: https://kvartal.se/artiklar/muhamed-vikingen-och-eu-vikingen-ar-doda-lange-leve-metoo-vikingen/, vilket jag kanske borde ha gjort.

 

Jag har även sett en dokumentär om Francis Bacon, alltså konstnären, inte filosofen. Det känns som att jag sett eller hört talas om hans konst förut, men jag kan inte riktigt minnas var. Fräck är den ialf, och nu uttalar jag mig utifrån ett väldigt litet urval :-).

Igår lyssnade jag på P3-dokumentär om terrorbomberna på Bali 2002. Det var väldigt gripande och jobbigt att lyssna på. Det fick mig, som så många gånger numera, att tänka tillbaka på hur jag såg på det då. Jag var 20 år, hade jobbat en tid på Ahlsell, och kände mig väl mer intellektuell än vad jag var. På den tiden spenderade jag den mesta fritiden med träning, musik och Messenger. Därmed har jag svårt att tro att jag faktiskt kände till så mycket om världen osv. Jag kan ialf inte minnas att bomberna på Bali var en stor sak för mig, eller i min bekantskapskrets. Jag antar att jag kände till Bali, men antaglien hade jag ingen uppfattning om vad det var. Eventuellt tänkte jag att det var korkat att åka dit, att de som dog fick skylla sig lite själva. Antagligen var det inte riktigt så, det var nog främst närhetsprincipen som spökade. Trots att det dog rätt många svenskar så var det långt bort, och jag hade som sagt ingen relation till Bali alls. Hade det hänt idag hade det påverkat mig rätt mycket skulle jag tro. Inte för att jag varit på Bali, men det är ialf en plats som kommer upp rätt ofta i samtal. När jag satt och funderade på detta efter att ha lyssnat på dokumentären kunde jag inte heller minnas att jag tänkt på bomberna 2002 de gånger de senaste åren jag pratat om Bali med någon. Det säger något om hur lite bomberna påverkade mig 2002. Å andra sidan tänker jag inte på terrordåden i Sthlm, Berlin, Barcelona, Paris osv heller, när jag pratar om dessa städer med någon. Jag antar att vi människor bara är väldigt bra på att glömma, och det är väl delvis bra?

Det gick bra med Levi i fredags, förvisso rev han ned det mesta han kunde få tag på i lägenheten, men under tiden var han på ett utmärkt humör :-).

 

Jag och Valle har under helgen sett klart serien "The Assassination of Gianni Versace". En utmärkt serie, och det speciellt tack vare Darren Criss gestaltning av Andrew Cunanan, riktigt bra. Må hända är det svårt för mig att bedöma det, men det är svårt att inte känna sig imponerad. Däremot hade jag svårt för Penelope Cruz gestaltning av Donatella Versace. Pratade hon verkligen med italiensk brytning? Det går vidare kritisera serien för att personerna inte pratar italienska när de borde osv. Varför inte casta folk som kan italienska? Lite svårt att förstå. Men bortser en från detta är serien mycket bra.

 

Gianni Versace mördades 1997. Jag minns det, men jag minns inte att det berörde mig alls. Antagligen hade jag ingen koll på honom, vilket kanske inte var så konstigt. Rätt intressant historia kring mordet ialf.

 

Jag har även sett några dokumentärer med det gemensamma namnet "klimatkrisen". Skrämmnade, men föga nytt. Förvisso var det eventuellt nytt för mig gällande hur mycket koldioxid haven och skogarna tar upp. Hade hört talas om det innan, men inte riktigt greppat det. Frågan blir dock som vanligt, varför gör vi inte något åt det på riktigt, och då pratar jag om på statsnivå. Frågan om att minska antalet människor diskuterades inte heller, vilket ör otroligt märkligt.

 

Det har även blivit ett par dokumentärer om förbundsarken och ödets spjut. Dessa dokumentärer inspirerar mig till nya resor, att åka och se dessa intressanta ting.

 

Nyss såg jag dokumentären "Blodiga affärer". Vad var grejen med den dokumentären? Att plasman kanske innehåller sjukdomar? Att vissa får betalt för att lämna plasma? Det kanske främst var en dokumentär för att upplysa människor? Jag kan inte påstå att det togs någon ställning, vilket var bra. Fick bara känslan att tanken var att avslöja något, vilket inte infriades, men det blev väldigt bra ändå.

 

Annars är det svårt att hålla humöret uppe. Terror i Kabul, avvärjd terror i Sverige (?) och extrem ökning gällande ungdomsrån i Sverige.

Sicken bok, alltså apropå rubriken! Det var länge sedan jag läste någon så intressant, vilket också var befriande efter att ha läst "De vilda detektiverna". "Bunta ihop och slå ihjäl dom!" är en gammal bok, från 1999, som en kollega på jobbet tyckte att jag skulle läsa. Med anledning av att jag haft en mängd andra böcker att läsa hade den dock blivit liggande i ett par år. Det var ju dumt, för det här var en bok i min smak. Boken innehåller en massa tidigare publicerade texter av Erik Wijk, en person som jag inte hade hört talas om tidigare, men som jag nog inte kommer att glömma nu. I texterna kritiserar han bland annat postmodernismen och hur olika tidningar övervakar diverse konflikter. Det är väldigt lärorikt. Det är en del jag inte håller med om, och där jag kanske har fel, men som jag även tror Erik Wijk hade sett annorlunda på idag. Exempelvis det han skriver om situationen i Algeriet. Det som jag dock främst fascinerades av var hur Erik Wijk redan på den tiden kritiserade det känslomässiga debattklimatet och fejkade nyheter. När jag läser boken framstår fejkade nyheter inte som något nytt problem, vilket jag förvisso inte heller ansett, men vilket framförs i dagens debatt. Erik Wijk har även en fin förmåga i boken att se händelser från flera infallsvinklar. Han tar exempelvis upp hur kritiken sett ut mot serberna i de senaste krigen på Balkan. Sammantaget en lärorik och befriande bok att läsa.

- Rabalder nu om regeringsföreträdares uttalanden gällande att det är rika narkotikaanvändare som gör att fattiga mördas i förorten. Utifrån den kunskap jag har låter det lite ensidigt. Givtvis borde färre mördas i "knarkkrig" om det var mindre efterfrågan, men det är väl ändå något av ett val att börja sälja knark, och det är väl inte främst rika som knarkar? Jag tänker också att det är dags att tänka om i narkotikapolitiken. Vi har provat den repressiva politiken länge nu, och det har väl inte blivit bättre?

 

- Jag har lyssnat på när Navid Modiri intervjuat Fredrik Virtanen och Elaine Eksvärd. Den senare gav väl inte ett direkt intellektuellt intryck. Lite ensidig, men verkade ändå någorlunda öppen för diskussion, vilket är bra. Virtanen däremot, som jag har haft så svårt för genom åren, var intressant att lyssna på. Jag måste köpa hans bok. Det som var allra mest intressant i den intervjun var dock när Navid tog upp vad som uppfattas som trakasserier eller inte. Typ att en kvinnlig komiker skojat om att ett "catcall" var trevligt om den som visslade verkade spännande. Navid tog vidare upp att det är få "hunks" som åkt dit under #Metoo. Som jag förstod det var hans tes att något kan kännas mer som ett övergrepp om något skett med någon som en senare ångrar att en gjort något med, exempelvis för att personen inte var lika attraktiv vid ett tillnyktrande.

 

- Jag provoceras av utbrända unga kvinnor. Jag upplever dem som otroligt korkade. Det är givetvis en väldigt trångsynt inställning från min sida, men jag tror att jag jämför dem med narkomaner osv. Att ni har ju ställt till med det här själva! Som sagt, trångsynt, men ändå så jag reagerar nu.

 

- Jag såg "Funkiskungen" igår. Hade hoppats på kunskap om funkis, men det var snarare ett familjedrama. En besvikelse. Serien "För nationens bästa" av Melker Becker var däremot mycket bra. Han lyckas göra sympatiska och lättförståeliga program. En intressant sak var att IS-musiken som skulle ha spelats hos Megapol i Skåne aldrig spelades. Det blev en stor sak i media, men det har aldrig hänt. Jag har även sett "Den kvinnliga vikingakrigaren" och en dokumentär om "Ödets spjut". De var inte så tokiga.

 

Idag är det tänkt att Levi ska komma förbi. Får se om han vågar umgås med mig på egen hand :-).

Igår hade jag en försenad födelsedagsfest, och det blev fantastiskt trevligt. Valle hade komponerat en enkel men välsmakande meny som vi bjöd på, och det verkar ha fallit i smaken.

 

Jag fick flera fina saker, klart mer än jag hade förväntat mig :-).

 

Supertrevligt! Tack för att ni kom och för de fina presenterna!!!

- Hossegor och Biarritz är exempel på platser där den generella verkligheten måste bli väldigt skev för de som bor där. Allt ser så välordnat ut. Inga tiggare utanför affärerna. Förvisso såg jag någon enstaka "alkoholist" som passivt tiggde pengar. De såg även ut att vara lokala förmågor. Några direkta grabbhäng såg jag inte heller till. Det känns som en bubbla som inte penetrerats av verkligheten.

 

- På stränderna runt Hossegor var solbadande för kvinnor utan bikiniöverdel, om inte standard, så ialf väldigt vanligt. Jag märkte av det i Italien också, men här var det ännu vanligare. Vad hände med det i Sverige? Var inte det mycket vanligare för typ 30 år sedan? Jag kan inte minnas att jag varit i ett sammanhang tidigare där ung som gammal kvinna i så stor utsträckning gått omkring och solat utan bikiniöverdel. Nog för att jag är långt ifrån en testosteronstinn 20-åring numera, men resultatet blev väldigt avsexualiserat. Det är väl så det ska vara? Är väl diverse religioner som fått oss att tänka annorlunda?

 

- Jag lyssnade på en podd med forskaren Stefan Holgersson gällande polisens arbete osv. Det kändes som att han hade viss kognitiv dissonans mellan ideologi och resultat inom forskningen. Annars är det nog rimligt, sannolikt självklart, att polisen borde ha poliser i nära kontakt med de som bor i problemområden. Trots att jag tror att det är riktigt tror jag att det är svårt att genomföra. Jag tänker mig att det är svårt att få poliser som orkar med det, speciellt som det ser ut nu. Jag vet bara hur det är på mitt jobb, hur många det är som inte kan ta samtal, och hur hela samtalsbiten är tuff. Det behövs nog fler insatser än "dialogpoliser".

 

- Härliga dokumentärer om Studio 54 och Woodstock-festivalen på SVT Play nu. Mycket om att människor fick vara sig själva för en stund. Frågan är dock om de verkligen var sig själva på dessa ställen...? Någon i Woodstock-dokumentären uttrycker att hon blev så glad över att det fanns så många där som var och tänkte som henne. För mig kändes det mer farligt än bra... Nu låter jag negativ, men det är bra dokumentärer. Väcker mycket tankar om frihet, innovativitet och naivitet.

 

- Innan vi åkte till Frankrike såg jag dokumentären "The Promise". En i raden av dokumentärer gällande huruvida någon dömts till mord felaktigt eller inte. Superintressant, speciellt ur en psykologisk synvinkel. När jag är inne på brottets bana så har jag även under de senaste dagarna sett och lyssnat på dokumentärer om Charles Manson. Där väcks det dock främst mer frågor. Hur lyckades han övertyga alla dessa människor till allt de gjorde osv?

 

- Fler terrordåd i västvärlden också, nu i Norge och Australien. Svårt att säga vad som främst är ett utfall av psykologisk ohälsa, men det senare verkar främst vara det. Något jag tidigare funderat på gällande rekryteringen till IS är att sex är en stor del i rekryteringen. Detta inlägg från Kvartal tar upp en del av mina tankar:

Sista natten på resan spenderade vi i ett stort rum på ett mycket trevligt hotell med utsikt över Le Grande Plage i Biarritz. Valle fick därmed egen dusch och alla upptänkliga bekvämligheter hon kunde tänka sig. Jag måste även säga att även jag var väldigt nöjd med lite mer bekvämligheter.

 

Biarritz är ett surfmecka. Det finns två stora stränder i direkt anslutning till staden där det både går att bada och surfa. Förvisso mycket surfare i vattnet när vi var där, men samtidigt mycket vågor och mycket yta. I övrigt är det nog lätt att få ett ambivalent intryck av staden. Det ser ut som att Biarritz blivit populärt snabbt och att det därmed skyndsamt slängts upp flera otroligt fula hotellkomplex, vilket förfular det annars vackra landskapet. Det finns en del fina hus, men det är svårt att bortse från att mycket av bebyggelsen är ful i Biarritz.

 

Vi hade det ialf bra i Biarritz med god mat, och Valle passade på att surfa en sista gång, men jag orkade inte :-).

 

När jag fyllde 30 år fick jag ett gäng böcker av en då ung herre vid namn Jesper. En av de böckerna var tegelstenen "De vilda detektiverna" av Roberto Bolaño. Boken är över 700 sidor lång, och det är främst därför jag inte läst den förrän nu. På bokens omslag finns flera positiva recensioner, men bokens omfång har ändå hållit mig borta från att läsa den. Nu har jag dock läst den. Det gick lite fortare än beräknat eftersom vi hade rätt lång restid nu under senaste resan och även en del dötid under själva resan. Jag kunde exempelvis inte spendera tid med att skriva blogg osv eftersom Wi-Fi:t fungerade så dåligt på "surfhouset".

 

"De vilda detektiverna" var inte en bok i min smak, och det känns som jag kunde ha lagt tiden på något bättre, men börjar jag med något så ska jag slutföra det. Boken är uppbyggd i tre delar, varav två är dagböcker och en del (den största delen) är berättelser från en mängd människor om främst ett par huvudpersoner i boken. Ett förvisso nytt upplägg för mig, men det gjorde inte att jag tyckte det blev mer underhållande. Det blev snarare rörigt. Jag har läst recensioner av boken, och en del har betonat att boken är rolig och att de drogs in i boken. Enligt mig finns vissa roliga inslag, men inte generellt, och inte drogs jag in i boken heller. För mig är "De vilda detektiverna" främst en skildring av det vardagliga livet med vissa roliga, och kanske småtokiga, inslag, men det var sällan jag drog på smilbanden eller tyckte det var särskilt spännande.

 

Nej, de här timmarna borde jag spenderat med något annat.

Nu är vi tillbaka från en veckas resa i det sydvästra Frankrike. Vi har främst hängt kring stränderna i Seignosse, Soorts-Hossegor och Biarritz.

 

Att vi hamnade här berodde på Valles halvt maniska inställning till att surfa minst en gång per år :-). Jag kände till Biarritz sedan tidigare, men de andra orterna, där vi mestadels hängde, hade jag aldrig hört talas om tidigare.

 

Som jag varit inne på i ett tidigare inlägg bodde vi främst i ett "surfhouse" i Seignosse. Vad det egentligen innebär vet jag inte, så jag kan bara utgå från mina egna upplevelser. Det var ialf en australiensisk man som drev "surfhouset" och till sin hjälp hade han en mängd andra, främst engelsktalande, personer. Exakt vad alla dessa hade för funktion var dock svårt att greppa. Vi som var där som turister kunde låna brädor och sedan visade de på "surfhouset" var vi kunde surfa varje dag. De körde ner en skåpbil till stranden dit vi sedan kunde gå och ta en surfbräda för att sedan på egen hand ta oss ut i vattnet och surfa. De hade sedan information om när det var som bäst att surfa och när det inte passade att surfa. Utöver det ingick mycket vällagad frukost och middag.

 

Det var givetvis fritt att fråga om tips gällande surfing till alla dessa surfare som bodde på "surfhouset", men det var ingen som egentligen tog initiativ till att komma med tips osv. Allt var väldigt självständigt. De var exempelvis inte ute i vattnet tillsammans med oss för att visa hur vi borde surfa, vilket jag trodde. Valle hamnade bland annat i jobbiga strömmar där det inte fanns någon som kunde hjälpa henne direkt, vilket var lite otäckt.

 

Själva surfandet gick väl, som jag också nämnt tidigare, inte så bra, men jag har ändå fått en förståelse för hur jag ska ta vågorna på egen hand. I Siargao hade vi instruktörer som puttade oss så att vi hamnade rätt med vågen. Detta var jag lite tveksam till hur jag skulle klara, men jag tror som sagt att jag har greppat det nu. Trots det kan jag inte påstå att jag surfade särskilt många vågor.

 

Stämningen på "surfhouset" var bra, och de andra turisterna som var där var alla härliga människor. Däremot var det lite av en barriär mellan all "personal" och vi turister. Det var svårt att förstå vad vissa hade för funktion, och det kom och gick "personalliknande" människor. Alltså människor som var där någon dag och hjälpte till med något och som sedan var borta nästa dag. Det gjorde att jag tyckte att det blev lite märklig stämning generellt.

 

Vi hade ett privat rum, men vi delade en toalett och en dusch med ganska många andra vilket jag inte uppskattade, men vilket verkligen irriterade Valentina, eftersom det kunde bli väntetid för att duscha osv. Huruvida delat badrum framgick när vi bokade vet jag inte, men antagligen. Rummet städades inte heller, utan det fick vi göra själva, vilket var överraskande. Det som dock främst gjorde rummet mindre angenämt var att det kom in en mus i rummet, och som inte kunde ta sig ut därifrån. Vi frågade efter en musfälla, och fick en. Engagemanget hos australiensaren som hade stället och hans personal var dock rätt lågt inför detta. Musen fastnade inte i fällan, så vi bodde alla tre tillsammans i rummet i ett par nätter. Under nätterna lyckades jag stänga in musen bakom en hylla så att den inte sprang runt, men den krafsade osv. Valle var inte helt bekväm med detta, vilket gjorde att vi till slut bestämde oss för att lämna "surfhouset" ett dygn tidigare för att åka till Biarritz. Det var även så att vädret var på ett sådant sätt att det inte gick att surfa på fredagen, vilket också blev en bidragande orsak till att vi åkte tidigare.

 

Jag har tidagare nämnt att mycket kring "surfhouset" kändes som en kliché. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, men de som arbetade på "surfhouset" var främst utlänningar, och inte heller purunga. Någon var ialf i min ålder och de andra var sannolikt minst i mitten av 20-årsåldern. På Siargao var det främst lokalbefolkning vi surfade med, vilket jag uppskattar, men här blev lite känslan - vad flyr de ifrån, vill de inte ta ansvar? För det är lite av en låtsasvärld. Samtidigt har jag lite svårt att förstå att jag tycker att detta är ett problem? Får inte människor göra vad de vill? Jag måste nog prata igenom detta innan jag verkligen förstår vad jag själv menar :-).

 

För övrigt heter "surfhouset" där vi bodde Southwest Surf House, och det verkar som att det var sista sommaren de hade det. Den som äger själva huset har tydligen planer på att renovera huset och göra om det till en surfskola.

 

Det kommer komma något mer inlägg senare gällande resan, och säkert några bilder.

Surfningen går väl så där. Jag är rätt kass och det är mycket folk överallt som jag inte vill vara i vägen för. Det är något helt annat än på Siargao. Bra träning ialf! Syns även att surfande är bra för kroppen, många snygga kroppar på de som kan det här.

Vi bor på ett bra ställe men som är lite av en kliché. Väldigt surfigt avslappnat, men alla är bra. Maten är fantastisk, galet god.

Vädret är lagom varmt, typ 25 grader. Vattnet är någon grad kallare men det går bra att surfa utan våtdräkt.

Förutom surfningen spelade vi fotboll igår mot några grabbar från en restaurang. Jobbigt men kul :).

Vi är ialf i Hossegor-området i Frankrike nu. Resan hit gick bra och allt verkar bra här. Idag har vi försökt surfa lite.

Som sagt, jag återkommer med detaljer :).

Tack för gratulationerna igår!

Det här med ASAP Rocky har väl ingen missat vid det här laget. Rättegång idag bland annat, som kommenteras live lite här och var. Hursomhelst, när jag första gången hörde att ASAP Rocky blivit gripen i Sverige hade jag ingen aning om vem det var. Förvisso var jag inte väldigt överraskad av det eftersom att jag antar att den sorts musik han framför inte tillhör den jag normalt lyssnar på. Jag tänkte dock att han sannolikt inte var så där väldigt känd, typ i stil med vissa amerikanska rock- och popband som jag ser ibland på festivaler. Det vill säga några låtar med några dryga miljoner spelningar på Spotify. Häromdagen sökte jag på ASAP Rocky på Spotify och fick en rätt stor överraskning. Karln är ju inblandad i låtar med mer spelningar än något som jag lyssnar på. ...och vad vill jag säga med detta, det spelar väl ingen roll? Jo men jag kan tycka att det gör det. Här är alltså en person som för många måste vara Gud, och jag har ingen aning om vem det är alls. En person vars musik påverkar miljontals människor. Det brukar pratas om filterbubblor osv, och när det gäller musik verkar jag vara mer i en sådan än vad jag själv förstår. Det är en aning obra.

 

I övrigt så läste jag en artikel där Albin Ekdal pratade om homosexulla bland manliga fotbollsspelare, att det är väldigt få, och speciellt i jämförelse med kvinnliga fotbollsspelare. Det är säkert en och annan homosexuell manlig fotbollsspelare som har haft det kämpigt och lagt av på grund av det, och det är ju synd. Det går säkert göra en hel del åt det. Men det jag funderar på är vad som är mest "underligt", bristen på manliga homosexuella fotobollsspelare, eller vad det ser ut, överrepresentationen av homosexuella kvinnliga fotbollsspelare? Kan det finnas andra faktorer som har större påverkan på att det ser ut som det gör än att homosexuella män blir utstötta i fotbollsvärlden?

 

Det var väl tankarna för dagen :-).

Jag tittade inte bara på dokumentärer i helgen, jag hann även med filmen "Hereditary". Innan jag såg filmen var det tre personer utan direkt koppling till varandra som menade att filmen hade fått väldigt bra kritik, men att den inte riktigt var så bra. Det måste jag hålla med om. Skådespeleriet är riktigt bra och "scenen" där "mamman" hittar sin dotter utan huvud i sin bil är morbid, men ändå så genomtänkt. Vidare börjar filmen riktigt bra när det är osäkert vad det är som händer, sedan eskalerar det lite för mycket och slutar i, ja jag vet inte vad... Ett lite mer svårtolkat slut hade varit mer spännande.

 

Igår kritiserade jag en "miljödokumentär", men nu ska jag ge kredd till en annan, och det är "Stacey Dooley - Modeindustrins smutsiga baksida". Jag har sett flera dokumentärer med Stacey Dooley, och de är ofta bra, men den här var riktigt bra. Den handlar om hur illa modeinsdustrin är för miljön. Bland annat att Aralsjön typ försvann mycket på grund av bomullsodling och att det släpps ut väldigt mycket gift vid färgning av kläder. Jag tror även att dokumentären kom fram till att modeindustrin är den näst sämsta industrin gällande miljön. Trots det har inte detta fått så där väldigt stor uppmärksamhet i Sverige. Jag tror att det skulle vara ett uppvaknande för många att se den här dokumentären.

 

Annars en rätt trött och varm dag med stor vattenläcka på jobbet. Jag har även köpt lite fonder för att variera sparandet en del.

Det har varit en varm helg, och det är fortfarande varmt nu. Det har dock inte inneburit en massa bad och annat för mig. Jag vill ju helst inte vara i solen när det är varmt :-). Istället har det blivit att kika på en hel del dokumentärer.

 

Jag har sett "Ondskans kyrka" om Alamo Christian Foundation. En av dessa kristna församlingar där medlemmar misshandlats och utnyttjas på olika sätt. Jag har skrivit det förut, men jag blir så förbluffad över hur det kan bli så här? Vad är det för människor som fastnar i dessa situationer? 

 

Jag såg även serien "Amerikas väg till månen", om de olika projekten som till slut gjorde att de första människorna landade på månen 1969. Månlandningarna är något som funnits med under hela mitt liv, men jag har inte direkt läst på något om dem. Det här tyckte jag var en väldigt bra serie att se för att få ett grepp om allt.

 

Till sist såg jag "Klimatets våldsamma konsekvenser", vilken kändes mer som en propaganda-film än ett seriöst inslag i debatten. Den handlar om hur förändringar i klimat kan leda till våld och migrantströmmar. Förvisso nämns det i förbifarten att det endast är en del av flera faktorer till våld och migrantströmmar, men det framstår som att det är den huvudsakliga anledningen. Det framstår även som skaparna till dokumentären har dålig koll på pull-effekter och hur migrantströmmarna ser ut. Det är även anmärkningsvärt vilka det är som uttalar sig i dokumentären, det är miltiärer och rådgivare, inte några forskare vad jag kan komma ihåg. Summa summarum en dokumentär som kanske kan leda fokus fel.

Det är ren underhållning att läsa om cirkusen kring ASAP Rockys häktning och åtal här i Sverige. Identitetspolitiken kokar över, och det med Trump något överraskande i centrum. I Sverige har de invandringsfientliga svårt att bestämma sig för vems parti de ska ta, när några mörkhyade på besök i Sverige kraftigt misshandlar vad som förefaller vara en högst påtänd nyss invandrad afghan. Det verkar vara svårt att få ihop det :-). Den feminstiska regeringen (anser de sig vara det fortfarande?) vet inte riktigt var de ska ta vägen när de helt plötsligt anklagas för att vara rasister av amerikanska politiker marinerade i idenitetspolitik. Det går liksom inte ihop för dem, hur kan den fina identitetspolitiken slå tillbaka på de själva?

 

På grund av att det ryktas om att den misshandlade sannolikt påtända afghanen nu befinner sig i Iran börjar det även gastas om att han borde utvisas. Det kanske han borde, och han kan säkert ha skojat om det ena med det tredje när det begav sig, men jag tycker ändå en kan ta sig en titt i 4 och 7 kapitlet i UtlL och läsa det rättsliga ställningstagandet SR 19/2018 (googla) innan en uttalar sig. Ibland kan nämligen självklara saker bli mindre självklara på grund av svensk rätt. Sedan ska någon ha tid att återkalla dessa tillstånd också :-O! Det har kanske inte varit prio ett genom åren...

 

Ja och galningen R. Kelly. Verkar han klok någonstans? Gillar inte att värdera folk så här, men det är svårt att inte landa i att han är normbrytande. Fast det är väl bra? Nu blev det så här svårt igen, identitetspolitik och normbrytanden är ju bra, eller? När går den fria kärleken över i utnyttjande och manipulation, det är såå svårt att veta!? Vi måste dra gänsen någonstans. Ska vuxna kvinnor få bo tillsammans och älska samma man? Inte i R. Kellys fall, men annars är det väl bra? ...och när blir det ett övergrepp, är det när någon annan säger att du blivit utsatt för ett, eller för att lagen säger att just det där är ett övergrepp? Sannerligen inte lätt det här. Att R. Kelly blev aktuell för mig nu igen beror på att jag såg en uppföljande dokumentär till de tidigare om hans minst sagt normbrytande och högst sannolikt illegala förehavanden.

 

...och hur kom Nefertiti in i allt det här? Jo jag och Valle råkade se en dokumentär om henne igår på SVT Play. Dokumentären var förvisso om hennes byst. Inte för att det är så mycket byst att tala om, men men, en ska inte vara petig. En del menade på att den är falsk. Det vore på något sätt kul. Typ miljoner människor besöker Neues Museum för att se bysten varje år, och tänk om alla gjorde det för att se på en förfalskning från 1800-talet, är inte det tragikomik på hög nivå :-)?

Nu har även jag sett klart Game of Thrones. Jag bestämde mig för ett par månader sedan att se allt. Tidigare hade jag typ sett två tredjedelar, men det var för flera år sedan. Så nu den senaste tiden har jag mer eller mindre varje dag försökt se ett eller ett par avsnitt. Rätt skönt att ha det överstökat, mer tid för sådant som är viktigt :-). Jag ska inte raljera över att det varit bortkastad tid, för det är en väldigt bra serie, och för mig (säkert för många andra också) är det extra kul att se serien eftersom jag känner igen många av miljöerna i serien efter olika resor. 

 

Nu studsar jag runt lite här, men en serie som Game of Thrones måste nästan ses, inte bara för att den är bra, utan för att hänga med i hur andra tänker. Nästan "alla" i min ålder och närhet har sett serien, och de har påverkats av serien. För att jag ska förstå dem som personer bättre bör jag själv se serien. Är ni med, klart överdrivet förvisso, men man formas ju av det man upplever. På ett mindre psykolgiskt plan är det även trevligt att inte vara den enda som inte förstår vad de andra pratar om.

 

Tillbaka till själva serien. Sista säsongen har fått en del kritik, vilket känns rätt befogat. Jag tycker att allt gick så snabbt helt plötsligt och det blev väldigt mycket krig och mindre intrig. Det var även en del saker som inte kändes som att de gick ihop. Som ett exempel undrar jag hur någon av de "levande" kunde överleva slaget i Winterfell. De var ju under en lång period helt överkörda. Ändå verkar typ en hel armé ha överlevt. Men men, bara ett exempel. Det var även mycket annat som blev lite hafsigt. Känslan är att det blev lite sämre efter att serien körde om böckerna.

 

Jag började kolla på Game of Thrones 2013, men det känns inte som så länge sedan. Jag tycker att jag borde ha kommit ihåg det mesta, vilket jag inte gjorde, och vilket också är rimligt sett till tiden som förflutit. Det är konstigt det här med tid, när jag var 16 måste ju något som skett när jag var 10 känts som en evighet sedan. Tidsuppfattning är ett märkligt fenomen.

 

Som sista grej undrar jag om Kit Harington pratar så där märkligt på riktigt?

 

Jag skulle kunna skriva en bok idag känner jag, men det är väl rimligare att göra något annat?

Jag har vissa musikminnen från när jag var barn, varav låten "Gomorgon Columbus" med Pontus & Amerikanerna är en. Den släpptes 1991, eller ialf släpptes albumet som den är med på då. Jag minns det som att det under den tiden gick någon form av topplisteprogram på TV med musikvideos som jag tyckte om att titta på, och att jag där upptäckte "Godmorgon Columbus". Sedan dess har låten för mig varlit lika stor som låtar med Beatles, Rolling Stones osv. Alltså har ett rätt oansenligt band som Pontus & Amerikanerna haft en rätt stor inverkan på mig och vad jag gillar för musik.

 

Nu har de släppt en ny skiva för första gången på typ 20 år och igår fick jag se dem live för första gången i mitt liv, i Stadsträdgården här i Örebro, och det var bra, skulle nog även kunna säga riktigt bra. Rösten var bra, musikerna var bra och uppträdandet charmigt. Det som var mindre bra var den något dåliga publikuppslutningen. Publiken var också generellt runt 40-50 år, trots att även många yngre borde kunna ha koll på bandet. Konserten var av någon anledning gratis, kanske hade inte så många biljetter sålts, dock hävdade arrangören att det var på grund av något firande. Varför uppslutningen var lite dålig är svårt att sia om, men antagligen gjorde bandet ett större avtryck på mig än på många andra när det begav sig.

Vi provade Mojo igår. Det var en försenad far- och morsdag-present från oss "barn" i familjen. Riktigt trevligt och bra mat. Jag blev även förvånad över hur läcker lokalen var. Förvisso blev vi "utkastade" eftersom vi suttit och såsat i flera timmar vid vårt bord, men det tyckte jag främst var profesionellt och snarare höjde upplevelsen :-).

 

Sedan hängde vi nere vid Slottet vid Järntorget. På några år har det förändrats mycket där och det borde öppnas någon servering eller något där, för nu är det en något olustig känsla där. Det är främst stora ungdomsgäng med grabbar som hänger där. Det borde kunna vara mer av ett familjeställe än vad det är nu.

 

Vi diskuterade även lite leksaker, och det kändes spännande igen. Får se om det händer något där för någon. Vore kul!

 

Det har varit en trevlig vecka på jobbet och jag trivs. Hade ett snack med chefen och det verkade inte vara några konstigheter.

 

Apropå arbete har jag rätt liten förståelse för varför den ukrainska kvinna som skadades på Drottninggatan skulle få stanna i Sverige. Hon kan åka fram och tillbaka mellan Ukraina och Sverige när hon vill, och hon kan ansöka om arbetstillstånd om hon hittar ett arbete som alla andra. Att det blivit en stor nyhet och att hon ska få tillstånd för att hon skadats i Sverige har jag svårt att greppa.

 

Circusen kring ASAP Rocky är intressant, och nu har även Trump lagt sig i. Jag kan inte mycket om de juridiska bitarna gällande grov misshandel och självförsvar, och det är nog mycket som gör att jag skulle kunna se ASAP Rocky som "oskyldig", men jag kan ändå gilla att åklagaren står på sig. Hade nog varit lätt att försöka hitta en väg ut ur detta :-).

 

Idag blir det nog fotboll och konsert :-).

Förutom "Thérèse Raquin" skulle jag även ha läst "Markurells i Wadköping" när jag pluggade på gymnasiet, eller det är så minnet säger ialf. Något som hjälper minnet på traven är att jag har råkat haft dessa böcker i min bokhylla... Nu har jag dock skickat tillbaka dem till var de hör hemma... Av olika anledningar läste jag inte dessa böcker under gymnasietiden, men jag antar att jag skrev ihop någon recension genom baksidan av böckerna och något jag hittat på internet. Jag var väl för upptagen med en massa tränande och annat för att orka läsa böckerna... Hursomhelst, som jag skrivit här tidigare så läste jag "Thérèse Raquin" för ett par månader sedan, och nu har jag även läst "Markurells i Wadköping". Ungefär så imponerad jag blev av "Thérèse Raquin", så icke-imponerad blev jag av "Markurells i Wadköping". Jag vet inte varför den anses vara en svensk klassiker, och inte blev jag mer förstående efter att ha läst den. Det är dock mycket som jag inte förstår och vilket andra förstår bättre.

 

Jag har även sannolikt läst om Fredrik Lindströms "Jordens smartaste ord". En småtrevlig bok om ord, svordomar osv. Lättläst, men en aning tradig när diverse uttrycks historia ska förklaras på löpande band, ofta utan att en förklaring riktigt finns.

 

Nu har jag bara några få böcker kvar i mitt projekt att läsa igenom alla böcker jag har och som jag inte tidigare hunnit läsa. Ska bli trevligt att kunna köpa nya böcker som jag verkligen vill läsa :-).