För minnen och grunda analyser i stunden

När jag cyklade hem i lördags sprang det en råtta över vägen några meter framför mig. När den kom fram till en mur hoppade den elegant upp på muren som måste ha varit typ 70 cm hög. Det tog ett tag tills jag fattade vad jag sett, och jag undrade ett tag efteråt om det inte var inbillning. Nu googlade jag, och en råtta kan tydligen hoppa upp till en meter. En nästan otäck upplevelse och kunskap :-).

 

Nu börjar "livet" igen? För mig blir det nog ingen jättestor skillnad, men det ska bli kul att förhoppningsvis gå på några konserter osv igen. Samtidigt är det väl lite jobbigt att behöva göra en massa saker igen :-).

 

I övrigt såg jag klart den tredelade dokumentären om Usama bin Ladin idag. Det är så enkelt att förenkla en sådan person och hans följare, samtidigt är det ganska enkelt. Hur tänker en person som i grunden stödjer samma ideologi som honom, men som ogillar terrorn? Det är ju inte säkert att den personen då skulle föredra "väst" över bin Ladin. Den här gråskalan i det på pappret ganska enkla är det otäcka. ...och mordet på honom, hur kändes det för en "vanlig" pakistanier? Det sklijde sig sannolikt rätt mycket från den genomsnittlige amerikanen. Som så många gånger förr, det är väldigt enkelt att fastna i sin egen världsbild.

Igår blev det en sväng till Spånga för att träffa Valles släktingar. Rätt kul måste jag säga, och de kände tydligen folk som jag känner till i Hallsberg. Liten värld!

 

Det var förvisso intressant, men det var inte det jag menade med intressant.

 

Jag såg nyss dokumentären "Tysklands nynazister". Där tar de upp hur nazister i Tyskland börjat organisera sig och även utfört terrordåd. En otäck utveckling som jag trodde skulle vara större och komma tidigare än vad den gjort. Jag hoppas verkligen jag kommer ha fortsatt fel i det... Hursomhelst en väldigt intressant dokumentär.

 

Igår såg jag även dokumentären "Monstret i Manchester" om en våldtäktsman som drogade och våldtog heteromän. I dokumentären menar de att det säkert är vanligare med våldtäkter av män än vad som märks i media. Jag är inte helt övertygad om det, ialf vad gäller den manliga heterovärlden, men ändå intressant att det händer, och att det i det här fallet var i väldigt stor skala. Lite höna av en fjäder, men ändå intressant, och får kanske en och annan att tänka till.

Något jag hade tänkt skriva om igår var den inlästa artikel jag hörde på Kvartal. Den handlade om grupper som är emot "överbefolkning", och att de scammar dem som skaffar barn. Det må hända att det finns vissa personer som scammar folk gällande barn på samma sätt som de gör med de som flyger osv. Jag har dock svårt att se problemet med det. Författaren av artikeln var inne på att de här grupperna vill att mänskligheten ska utrotas, vilket jag tror är en stor överdrift. För min del är det märkligt att vi ska uppmuntra människor till att skaffa många barn. Det är ju på det stora hela knappast bra för någon. Jag har till och med svårt att köpa "vårda och ha råd med de äldre-argumentet". Det finns något otäckt religiöst mot att rekommendera folk att inte skaffa för många barn. Med det sagt tänker jag att vi kan ta bort barnbidraget med dess tillägg, vilket säkert är ogenomtänkt från min sida, men det känns rimligt :-).

 

Jaja, det var inte det jag skulle ranta om egentligen. Igår blev det Pitcher's och fotboll med Linus. Liverpool slarvade bort en seger mot ett rätt intressant Brentford.

 

I övrigt såg vi klart serien "Från savannen till Tinder" igår. Lite av en "no brainer" serie om att det finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor. Svårt att höja på ögonbrynen över något i serien, och där tror jag de flesta instämmer med mig, men det finns väl en liten klick människor som drivit en annorlunda agenda, vilken få tagit på allvar, men som fått visst gehör.

 

Jag såg även "Mitt barn blev en skolskjutare". Jag vet inte riktigt vad syftet med den dokumentären är? Kanske att visa att det är vanligt folk som utför dessa dåd och att det är tufft att vara anhörig. Jag vet inte riktigt vad, men jag hade hoppats på något mer, och det var därmed en rätt trist dokumentär, och det utöver dess sorgliga tema.

En bra vecka på jobbet! En stökig börs. Valle har fått ett välbetalt, förvisso kort, arbetsuppdrag. Solen skiner. Det är väl dumt att klaga :-).

 

Centerpartiet ändrade sig, och tycker nu att manlig könsstympning är ok igen. Det är väl få partier som är emot det, men att manlig könstympning på vidskeplig grund är ok är mycket märkligt. Speciellt i förhållande till allt annat snack om barns rättigheter osv. Det är även svårt att förstå att de vidskepliga tycker att deras skapare har misslyckats just på den här punkten.

 

Personligen kan jag vara lite sur över mitt religiösa namn och dop, men hade jag blivit tatuerad eller könsstympad på vidskeplig grund hade det varit sju resor värre.

 

Samma parti var även fortsatt för friskolor. Reflexmässigt är jag emot friskolor, men jag kan egenltigen för lite gällande hur hela systemet ser ut för att kunna göra en bedömning.

 

...och varför denna besatthet av Centerpartiet? Det beror på att de är så märkliga, och att de trots det har många väljare. Svårigheten med att förstå hur folk tänker gör det intressant.

En trevlig dag på jobbet med fina vitsord.

 

Efter jobbet satsade jag främst på att läsa ut "The Cases That Haunt Us". Ytterligare en John Douglas-bok jag fått låna av Tobias på jobbet. Den här gången går Douglas igenom flera kända och olösta mord och mordserier. Typ Jack The Ripper, The Zodiac osv. Han ger sedan sin bild gällande vad han tror om mördarna. Rätt intressant på det stora hela, även om jag nog tycker att det är lite för många ord i boken. Han är inte så stringent. Annars förstod jag för första gången genom boken vad "Black Dahlia" kommer ifrån. Jag trodde att det var en blomma innan :-).

Lite mer att göra på jobbet för mig än vanligt idag. På sätt och vis kul! Sedan middag hos Amir, inte bara på sätt och vis kul :-).

 

En lugn och härlig helg var det. Skulle gärna ha ett par till dagar av det slaget. Vi laddade hem "pusselspelet" "Inside" och spelade lite tillsammans. Riktigt skoj! Det blev även lite bak, inte så dumt det heller.

 

Det blev även några dokumentärer.

 

Psykopaten: En får följa en norsk psykopats liv. Han lurar diverse kvinnor till att ta lån så att han själv kan leva rätt bra. Det här med att en person alltid sätter sig själv främst slutar aldrig vara intressant. I övrigt kanske ingen strålande dokumentär. Det var kanske mer intressant att försöka förstå när en person är så korkad att denne behöver hjälp, och hur en ska förstå det själv.

 

Influencern som fejkade cancer: Det är sällan jag blir mer lack än när någon fejkar för att få uppmärskamhet. Här ställer det sig på sin spets. En kvinnlig psykopat.

 

Görings stulna konstsamling: Göring och nazisterna snodde massa konst. Det finns tydligen listor på det. Även om någon lista eventuellt var ny, så var det knappast en dokumentär som fick en att höja på ögonbrynen.

 

Ja det var det :-).

 

Eller nej, riktigt usel börsdag!

Tänkte väl åter börja med en påminnelse om att jag inte främst skriver blogg för att någon annan än jag själv ska läsa. Jag tycker det är kul att kunna gå tillbaka genom åren och se vad jag gjorde olika dagar och hur jag tänkte och tyckte kring olika händelser osv. Med anledning av att bloggen är sökbar kan jag söka på exempelvis en filmtitel och se om jag skrev något när jag såg filmen senast, och därmed se om jag bytt uppfattning om filmen. Det här skulle inte gå om jag exempelvis skrev en konventionell dagbok. Då hade det blivit ett himla letande och bläddrande. Det finns säkert digitala dagböcker, men det är inget jag känner till. Förvisso är det bara "Stornisse" som någonsin klagat på innehållet i bloggen, men det var väldigt länge sedan. Jag kan dock tänka mig att det kan förefalla konstigt att en vuxen man skriver blogg om för de allra flesta ointressanta saker. Det som, trots allt jag ovan skrivit, gör att jag ändå gillar det här formatet är att riktigt nära och kära kan ha lite koll på vad jag tycker, gör och tänker. Sedan är det nog så att det blir lite roligare att skriva när någon annan faktiskt har möjlighet att läsa, men samtidigt är det även tvärtom, speciellt nu när jag är "vuxen" med seriöst arbete osv. Det är exempelvis "svårt" att skriva i affekt (vilket kan vara skönt) eller bara proskriva för att samla tankarna. Det kan då eventuellt få stora konsekvenser. Jag tror inte bloggandet har gett mig några dåliga konsekvenser hittills, men jag är rätt säker på att det skulle vara svårt för mig att bli politiker eller något där jag skulle komma i rampljuset. Jag gissar då att jag hade fått stå till svars till mycket som skrivits här. Det hade jag förvisso inte haft några större problem med, men med all "moral" och liknande i dagens samhälle hade det knappast gynnat mig. Jaja, till sist, jag har aldrig raderat något jag skrivit, och kommer aldrig göra det heller.

 

Men oj, det var något helt annat jag skulle skriva om. Igår kväll såg vi filmen "Silver Linings Playbook" som fick mig att förstå att Jennifer Lawrence är en bra skådespelerska. Riktigt kul och bra film, men väldigt "hollywoodsk" och därmed inte speciellt överraskande. Det som är grejen är dock att jag var säker på att jag sett filmen förut. Det pratades rätt mycket om den för typ tio år sedan när den kom. Jag hade dock blandat ihop den med "The Place Beyond the Pines", som är en helt annan film :-). Att vi ändå råkade se "Silver Linings Playbook" igår var för att den hade en svensk titel på Viaplay och där hade fått bra betyg, så det hela var ett misstag, som jag dock inte ångrar. Som jag skrivit många gånger förut, det är inte sällan jag har helt fel uppfattning om något, att jag bara lite slött fått för mig att något är på ett sätt. Det är inte bra!

Igår såg vi en ovanligt bra film - We need to talk about Kevin. Filmen handlar om en liten familj där äldsta sonen är psykopat. En får följa sonens brokiga uppväxt och allt slutar med katastrof. Det är fantastiskt skådespeleri och många scener som en sällan ser i film. Det som jag mest fascinerades över var dock fotot, det är många scener där rätt vardagliga saker är filmade, men där de framstår som riktigt vidriga. Jag blir alltid imponerad när någon vågar göra en film som sticker ut lite, vilket verkligen den här filmen gör.

Mordförsök vid Solvalla några 100 meter härifrån för en stund sedan och nu skottlossning i Johannesfred, som förvisso är lite längre bort, men ändå i krokarna. Polishelikoptern är dock rakt över vårt hus, och har varit här ett tag. Det är som jag sagt många gånger förut, nya tider! En ny spännande värld!

Nu ska jag vara misogyn, men även ifrågasätta min egen känsla. De senaste veckorna har vi kikat på "Prinsessan Dianas årtionden", som givetvis handlar om Lady Di. Vi har tidigare även sett "The Crown" och andra serier om det engelska kungahuset där Lady Di under lång tid var mycket framträdande. ...men jag stör mig hela tiden på henne, konstant. Det är som hela min kropp vill ogilla allt hon gjorde. Det är något med blicken, framtoningen, allt hon säger och gör. Det känns så jävla genomtänkt och konstlat. Det kryper i mig när jag ser det. Det är så humanitärt och gott att det inte kan vara annat än yta. Det är ialf så det känns. Väldigt ofta bedrar dock känslorna verkligheten. Det är enkelt att inte ifrågasätta sina känslor. Tänka snabbt, åhh vad skönt det är. Vart vill jag komma med det här då? Typ till att jag inte hittar särskilt mycket grund till min avsky mot Diana. Även om det nu var så att mycket av hennes humanitet var spel för gallerierna är väl det bättre än motsatsen? Hon lär ju inte heller ha haft det lätt med allt ståhej runt henne. Charles verkar ju inte heller ha varit världens skönaste alla gånger. 

 

Jag har alltid haft svårt för monarkier. Jag vet att jag målade över ett stort reportage om typ Victorias 15 års dag i en tidning. Att det störde mig så oerhört att hon fick den uppmärksamheten. Hon var väl inte värd den? Varför jag var, delvis är, sådan måste ha kommit någonstans ifrån? Kan det även ha varit så att jag som barn läste reportage om Lady Di där hon beskrevs som pompös och tillgjord? Kanske, men jag kan inte minnas det.

 

Slutsatsen är att jag inte riktigt vet varför jag har så svårt för Lady Di. Märkligt är det.

I söndags var jag i Örebro och träffade några väldigt avlägnsa släktingar från Boulder Colorado. De ville se var deras förfäder kom ifrån, så vi for runt lite runt Glanshammar. Rätt festligt :-). Vi är släkt, tror jag, på grund av att mammas morfars bror eller någon utvandrade till USA, så det är inte direkt nära :-).

 

Jag läste ut den första Harry Potter-boken under tågresorna. Nog att det är en ungdomsbok, men det passar rätt bra när det är på engelska. ...och även att jag lyssnat på den tidigare, och sett filmen ett par gånger, är det ändå en hel del intressanta detaljer som överraskar.

 

Jag kollade på Leeds - Liverpool när jag kom hem. Liverpool var bra och vann med 3-0, men det som alla kommer minnas från matchen är att Elliott bröt foten. Precis som med Eriksen filmades ingenting efter händelsen. Inga repriser och inga bilder på Elliott i gräset. Jag vet inte riktigt vem man skyddar? Är det rätt att anhöriga och andra inte ska få information om vad som händer osv? Även om det säkert är med goda avsikter blir det ett mörkande av information som jag har svårt för.

 

Det är även en helt annan sak där jag märker att jag står långt ifrån normen. Det gäller om polisen ska få jaga brottslingar på moped osv. Jag har absolut inget överseende för en mopedist som kör ihjäl sig när denne inte stannar vid en polisjakt, men har väl viss förståelse för att det kan finnas risker för tredje man vid en jakt. Men även där med blåljus och sirener borde det inte vara några större problem.

 

Jag vet inte om jag passar i ett samhälle som är så extremt ansvarsfullt.

Igår kväll blev det film igen, och den här gången blev det "Smilla's Sense of Snow". Filmen är från 1997 och boken den är baserad på är ännu äldre.

 

När jag växte upp på 90-talet var det mycket snack om boken "Fröken Smillas känsla för snö". Jag läste aldrig boken och förstod därmed inte varför den var så populär. Det gör jag förvisso fortfarande inte, men jag läste på lite igår efter att ha sett filmen. 

 

Hursomhelst är "Fröken Smilas känsla för snö" åter igen något som för mig väldigt länge varit bekant, men som jag inte förstått vad det varit. Nu när jag sett filmen och läst på lite förstår jag mer.

 

Filmen var dock rätt dålig med mängder av fullständigt orimliga händelser, som jag hoppas förklaras bättre i boken. Det var på sina håll pinsamt dåligt.

 

Som jag förstår det blev boken populär på grund av hur inuiter behandlas i Danmark och att det eventuellt var en start på att nordic noir blev väldigt populärt. Efter att ha sett filmen är det dock svårt att förstå att boken blev så väldigt populär.

Eftersom Valle var på egna äventyr i går kväll såg jag "The Bourne Legacy" och idag i brist på annat såg jag "Jason Bourne", så nu har jag sett igenom hela filmserien. Den förra var väl någon bättre än den senare, men lite märklig eftersom den var med Jeremy Renner istället för med Matt Damon och hade ett litet annat sätt med genmodifiering osv. Den senare hade visst underhållningsvärde, men kändes ändå rätt meningslös.

 

Som jag skrivit förut är väl hela serien en sämre James Bond-variant. Den mer seriösa tonen gör också att jag blir mer irriterad när det mesta som händer är mer eller mindre overkligt. Bourne tar sig in överallt och är övermänsklig i närkamp med alla som inte är specialagenter som han själv. 

 

Men, men, det jag egentligen skulle skriva något om är att Jason Bourne ändå har haft lite betydelse för mitt liv tidigare. När jag var i tonåren fick jag boken "Identitet Kain" som är den bok av Robert Ludlum som hela filmserien sedan bygger vidare på. Jag minns inte mycket av innehållet av boken, men det var nog den första riktiga "agenthrillern" jag läste och det har därmed alltid känts som boken var riktigt tuff. Jag kan dock inte påstå att jag någonsin dragit någon direkt koppling mellan boken och filmerna. Jag kan inte ens minnas att jag gjorde det första gången jag såg "The Bourne Identity" för länge sedan. Men ialf, ni fattar vad jag menar, att det är något som ändå haft någon form av betydelse för mitt liv :-). Jag kan ha fått boken av Erik, men jag är inte helt säker. Som sagt det enda jag minns är att jag alltid tyckt att boken är tuff, vilket kanske inte är fallet om jag läser om den :-). 

Nu är det alltså 20 år sedan terrorattentaten i USA. Det är verkligen inte att sticka ut hakan när en säger att det verkligen känns som att det finns ett före och ett efter. De som är födda i min generation förstod aldrig riktigt kalla kriget, och "muren" samt Sovjet föll när vi började förstå världen. Krigen mellan Iran och Irak och Sovjet och lokala miliser i Afghanistan tog slut. Insatsen i Kuwait kändes som att det var något som var rätt och som gick bra. Fram till 2001 kändes det för oss att allt bara blev bättre. Sedan tog det väl 10-15 år innan vi verkligen förstod att terrorattentaten 9/11 2001 verkligen var en vändpunkt. Nu tror jag de flesta i min generation ser mer dystert på tillvaron, och mycket av det är en konsekvens av 9/11.

 

Det är många som skriver idag var de var under attackerna. Om de var i New York var de extra viktiga. Jag blir lite barnsligt irriterad när någon svensk som pluggade i New York och befann sig ett par kilometer bort från WTC ska intervjuas i TV om upplevelsen. Att jag stör mig lite på det är nog för att det är rätt ointressant, men samtidigt är det som sagt barnsligt att jag irriterar mig på det.

 

Men lite därför, och för mitt framtida minne, tänkte jag skriva om var jag var själv när attackerna skedde. Jag var i utkanten av Boden på ett lerigt fält och körde stridsfordon 90, Det var i början av stridsfordon-utbildningen och jag tror att vi höll på att lära oss att köra fordonen ordentligt och kanske skjuta med lasrar på olika mål.

Dålig börsvecka så långt.

 

Som jag tidigare skrivit är det mycket om 9/11 nu. Igår såg jag därför ytterligare en dokumentär på ämnet - "11 september, de första timmarna". Det är en dokumentär med ljudupptagningar från kontrolltorn och annat under 9/11-attacken. Rätt mycket jag inte hört förut, och därmed väldigt intressant.

 

Det som dock slår mig mest är hatet som väcks inom mig när jag ser dokumentären. Ungefär samma hat som när det begav sig, dock var jag mycket mer naiv då. Världen var även på något sätt enklare då. Vi vill ju även tro att insatsen som sedan startade i Afghanistan var något som typ alla i landet såg som något bra. Här kommer väst med påtvingad demokrati, det kan väl inte vara dåligt? Jag är inte lika naiv som då som tur är, men det jag egentligen vill säga är, det lär inte krävas särskilt mycket för att befolkningen i Afghanistan ska känna samma hat som jag, fast mot USA. Det låter självklart, men försök sätta er in i huvudet på en bonde i Helmand i Afghanistan och dennes kunskap och förutsättningar.

När jag hälsade på Nisse och Bias för några veckor sedan fick jag med mig boken "Björnstad" hem från Nisse. Det är Fredrik Backman som skrivit boken, han som skrev "En man som heter Ove". "Björnstad" är dock en helt annan bok och handlar om ett hockeylag i en liten stad och hur en våldtäkt får mycket att förändras.

 

Boken är en bladvändare och mycket lättläst. Det blandas allvar och humor. Själva läsningen är på så sätt ett nöje. Men, är inte innehållet ren smörja? Jag vet inte om jag läst en bok som är så korrekt och förutsägbar. Det känns som att den är skriven av någon från MP's eller Centerns ungdomsförbund. Det är ett karaktärsmord på ungdomsidrott, om det går att uttrycka sig så. Jag kanske har levt i en bubbla, men jag har idrottat i stora delar av mitt liv i flera klubbar, och jag har mycket svårt att känna igen mig i den lag-jargong som framställs i boken. Även den juridiska biten framstår som märklig, men där har jag inte lika mycket att komma med kunskapsmässigt. Känslan av agenda är dock påfallande. Utöver det är många av personporträtten oerhört klicheartade.

 

Jag gissar att Backman aldrig varit del i varken ett idrottslag eller i dess supportergrupp. Gestaltandet av det senare i boken är skämskudde-nivå. Jag tror inte heller han har sårskilt mycket erfarenhet av juridik.

 

Som sagt, förvisso underhållande, men innehållet är nästan skrämmande dåligt. ...och sist men inte minst, tänk om någon tar det här på allvar?

Nae, jag vet inte om jag har några större utmaningar under veckan.

 

Helgen var lugn. Städ, tvätt, handling osv, allt en inte hinner med under veckan. Träning också, och så har helgen gått.

 

Vad hann jag med? Jag såg "The Bourne Ultimatum". Klart bäst i serien hittills. Jag tänker att jag återkommer med en för de flesta ointressant personlig anekdot gällande serien när jag sett alla filmer.

 

Det är snart 20 år sedan den 11 september 2001, och därmed är det mycket dokumentärer på ämnet, och dess ändlösa efterspel. Vi såg "USA och arvet efter 11 september" igår. Det är alltid svårt att veta exakt vad som leder till vad, men det är svårt att säga att krigen i Irak och Afghanistan gjort världen till en bättre plats just nu. Dokumentären menade att den 11 september 2001 ledde fram till stormningen av Kapitolium. Ja, kanske, kanske inte...

 

Jag såg även "De som kände till förintelsen", som främst handlar om huruvida de allierade skulle ha bombat Auschwitz eller inte. Dilemmat att döda några för att rädda flera är inte lätt.

 

Ja det var väl ungefär det...

 

Ne just jag såg även filmen "Kvinnan i rummet". Typ en dansk Beck eller Wallander, fast något bättre. Rätt bra, men kändes lite som en svensk film från början av 2000-talet.

Jag hade hoppats på att jag hade skrivit något om filmen "Gone Girl" efter att jag såg den senast, för igår såg jag och Valle den. Minnet säger mig att jag tyckte att filmen var helt ok förra gången jag såg den, vilket jag även känner nu, däremot tycker jag nu att filmen är mer intressant efter allt som hände 2017 och därefter. Efter att tidigare främst ha framstått som ett intressant manus känns det mer aktuellt nu.

 

Filmen som sådan är lite för lång, och jag kan inte sluta störa mig på hur "overkligt" folk beter sig. Själva kontexten blir också märklig, när det utspelar sig i Missouri och alla ser vältränade och bra ut, trots att ingen verkar träna i någon större utsträckning. Det här sättet som är typiskt för Hollywood-filmer gör att det är svårt att bli riktigt tagen av filmerna. Det kanske är meningen att det ska vara tydlig fiktion, men jag tror inte det. Det är någon form av felriktad glamour.

 

Sammantaget är det en väldigt proffsig film med bra premiss, men som ändå inte ger några större avtryck.

Paul hade fixat biljetter till Sverige - Spanien igår, och det var ju minst sagt lyckat. Det var länge sedan, om någonsin, jag sett Sverige vara så bra mot ett på pappret bra motstånd.

 

Men vi börjar på restaurangen "Amira" där vi tog ett par öl och en pizza innan matchen. En stackars tjej arbetade där ensam och gjorde vad hon kunde för att ge service till alla gäster. Det som dock var grejen var att det kom fram en tant till oss och frågade om vi skulle spela matchen. Hon tyckte att vi såg ut som fotbollsspelare och hade hört att Sverige skulle spela under kvällen. Först trodde vi att det var ett skämt, men det var det nog inte. Det var nog bara en något förvirrad tant :-).

 

Så var det då matchen. Det var bra stämning på Friends trots knappt halvfullt, och som sagt, vilket jävla match Sverige gjorde. Helt galet.

 

Skönt att kunna ta cykeln hem sedan också :-).

Det finns nu ett par hyggliga dokumentärer om terrorister på SVT Play - "IS Kvinnorna" och "Terrorism - en lönsam affär". Den första handlar om västerländska kvinnor som nu sitter fast i läger i Syrien efter att de varit del av IS. De känner sig dåligt behandlade av sina hemländer och tycker att de varit naiva samt att de blivit lurade av IS-rekryterare. Det är inte den första dokumentären på ämnet och den ger inte heller något direkt nytt. Det som slår en är att de inte verkar ångra sina livsval i grunden. Det framstår som att de egentligen har gjort allt rätt, men att det blev lite värre än vad de hade förväntat sig, vilket utifrån framstår som barockt. Det är en skrämmande dokumentär på det sättet, bristen på analys av de som är med i den.

 

Den andra dokumentären, är i likhet med en del andra från Dokument Utifrån, rörig. Synopsisen säger en sak, men sedan går inte dokumentären riktigt ihop. Är Pakistans underrättelsetjänst inblandad i en massa terror, eller hur ligger det till? Det blev mer frågor efter att ha sett dokumentären än svar.