För minnen och grunda analyser i stunden

Telefonen är tillbaka, och jag är nästan 4 000 kr fattigare, men mobilen är typ som ny. Inte för att jag är beroende av min mobil, men det var lite knöligt med bank-ID och annat när jag var utan. När jag fick tillbaka mobilen upptäckte jag efter hand att pennan fattades, men jag fick en ny när jag gick tillbaka till butiken och klagade.

 

Nu sitter jag i Hallsberg. Vi ska snart äta pizza :-). Dagen har främst spenderats hos Peter och Johanna för att fira Levi som fyllt sex år. Stora grabben nu, tiden går fort. Full fart!

 

På tågen mot Närke läste jag klart "Karolinerna" av Heidenstam. En bok från slutet av 1800-talet om Karl XII, soldater och andra människor under Karl XII:s tid. En rätt jobbig svenska att läsa, och en bok som egentligen är ett gäng noveller. Boken följer främst Karl XII, och kan säkert vara intressant om en inte är så insatt i hans bravader, men som halvt skönlitterärt verk när en kan historien om Karl XII är boken rätt ointressant, och som sagt jobbig att läsa nuförtiden.

 

De flesta böcker jag läser är en härlig avkoppling, men den här boken ville jag bara igenom :-). Förvisso fann jag eventuellt lite behållning i att slå upp ord som taffel, fatbur osv...

En lång dag/kväll på jobbet. Tufft för många, och det hade kanske underlättats om jag hade tagit ett par bättre beslut. Jag vill inte att andra ska hamna i obehagliga situationer eftersom jag inte hanterade dem på bästa sätt, och så känns det lite nu.

 

Den långa jobbdagen gjorde även att jag inte kunde gå och fråga om min telefon var klar, men det känns som en rätt ointressant detalj i sammanhanget.

För första gången har jag haft sönder skärmen på min mobiltelefon. Klantigt, och jag har bara mig själv att skylla. Jag har haft med mobilen till gymmet hundratals gånger, säkert tusentals, och det har alltid gått bra, tills idag, och det efter flera olyckliga omständigheter. När jag gjorde en benböj kom tyngden på ena sidan emot en annan liten tyngd som jag lagt på själva ställningen. Det var givetvis på den sidan där min mobiltelefon låg, så den lilla tyngden trillade ned på min mobiltelefon, vilket gjorde att en liten bit av skärmen sprack. Trots att det bara var en liten del av skärmen, fungerade ingenting av skärmen under själva sprickan. Nu har jag lämnat in telefonen på reparation, och det kommer kosta mig knappt 4 000 kr. Det känns otroligt onödigt. 

 

Jag är alltså telefonlös nu ett par dagar minst.

 

Min hjärna försöker också hitta sätt att tjäna in de här pengarna, men jag kommer inte på något bra :-). Det kanske går att få tillbaka lite på hemförsäkringen...

Jaha, då var det söndag igen.

 

Gårdagen var lugn, och den här dagen kommer sannolikt bli lika lugn. Förvisso lite tvätt och städ idag, vilket inte företogs igår.

 

Igår kväll såg vi "The Shape of Water". Jag frågade ChatGPT om några bra romantiska filmer, och fick bland annat annat filmen ovan som förslag. Jag hade inte förstått att filmen fått en oscar som bästa film 2017, det såg jag först idag. Inte så konstigt att ChatGPT hade den som förslag med andra ord.

 

...och vilken film! Fantastisk i sin komposition. Det är en blandning av romantik, stor konstnärlighet och även snuttar av skräck. Filmen lyckas även få in mängder av woke-inslag utan att det känns krystat. Huvudpersonen är döv, vilket känns helt naturligt, och filmen får även med rasism, diskriminering och annat, som numera "alltid" ska tryckas in i filmer i serier, men på ett naturligt sätt. Imponerande!

 

Jag kan tänka mig att vissa tycker att filmen är "rörig" eftersom den är så mycket, men jag blev som synes bara imponerad. Michael Shannon börjar även bli lite av en favorit.

 

Jag läste även ut ytterligare en av böckerna i Fogelströms sthlm-serie igår, men jag återkommer till det när jag är klar med hela serien.

Vi har under de senaste två kvällarna sett ett par dokumentärer där stalkers varit inblandade. Valle har förvisso somnat vid båda tillfällena, men det hör nästan till :-).

 

Jag vet inte när, eller ens om, jag kommer sluta gnälla om att jag känt mig tvungen att skaffa Amazon Prime, men vissa fördelar kommer det ändå ha :-). När jag såg ett gäng dokumentärer om Abba i början av maj drog jag mig till minnes att jag hört talas om en dokumentär om stalkaren som inledde en relation med Agnetha Fältskog. När jag då kollade upp var den fanns upptäckte jag att den fanns på Amazon Prime, vilket gjorde att jag aldrig såg den. Jag tror att jag hade kunnat köpt den, men jag kände inte att det var värt det. Eventuellt blev jag även mindre intresserad när jag såg att John Mork var inblandad i den, han som gjorde en usel dokumentärserie om Peter Mangs. När jag nu ändå hade en prenumeration på Amazon Prime kände jag att jag oavsett kunde ge dokumentären en chans, och därmed såg vi den i torsdags kväll. Den heter "Take A Chance".

 

Det var det värt, jag tyckte det var en superintressant dokumentär. Allt är väl inte helt klarlagt, men det framstår ialf som att en rund, inte speciellt attraktiv, snubbe från Nederländerna genom sitt stalkande av Agnetha Fältskog till slut lyckades inleda en relation med henne. Informationen kommer främst från stalkaren Gert, men även från ett fall i domstol, vilket verifierar mycket av det Gert påstår. Gert hängde runt i krokarna där Agnetha Fältskog bodde, eventuellt bor, på Ekerö, och köpte till slut ett hus i närheten av henne. Under en period när Agnetha Fältskog förefaller ha haft en del privata problem och Gert var med om bilolycka, vilket han skrev till Fältskog om, verkar det som att Fältskog sökte upp Gert, och att de därefter inledde en relation, som sedan pågick i flera år. Förvisso hemlig, men ialf. En på många sätt sorglig historia, men även otroligt intressant. Det är svårt att föreställa sig att något sådant här kan hända!

 

Igår kväll såg vi även serien "Stalker" från Dokument inifrån. En serie jag tänkt se ett tag, men som inte blivit av. Den handlar om en kille i Norrland som får mängder av sms av en okänd person. Det visar sig sedan vara en av hans bästa vänner som stalkat honom. För oss tittare är det tydligt rätt fort att det måste ligga till på det sättet, och även om dokumentären försöker bygga upp lite spänning kring upplösningen, är det som sagt rätt tydligt från början vem som ligger bakom. Det är nästan mest fascinerande att inte killen som blir utsatt förstår det tidigare. Jag får lätt att gå i spinn gällande att hans nästan korkade oförståelse kring det beror på någonting, men oavsett är även det här en helt galen och intressant historia.

 

Utöver detta blev jag nästan konspiratorisk när jag idag fick ett nyhetsbrev från Örebro universitet om just stalking :-). 

Igår blev jag klar med serien om John Adams. En hyllad serie om den andra persidenten i USA och hur han var med och grundlade USA. En välproducerad serie, men lite träig. Det var lätt att tappa intresset. Tanken är nu att jag framigenom ska komma ihåg vem John Adams var. Frågan är dock om jag kommer förhöra mig själv :-).

 

Jag hade svaga tankar på att gå och se Carola på Gröna Lund ikväll, men som några gånger förut när det gäller halvintressanta konserter på Gröna Lund, har jag svårt att motivera mig till att göra det. Jag är inte jättesugen, men det är ialf något annorlunda för mig. Jag har aldrig sett henne live, men uppskattar några av hennes låtar. Jag har stundtals genom mitt liv ansett henne vara en riktig idiot, det gör jag inte längre, ialf inte på samma sätt :-).

 

Det är rätt skönt att vara hemma också :-). Sitta i soffan, göra just ingenting. Läsa en bok, se en serie.

Svalt och skönt ute nu. Det känns nästan som att jag längtar lite efter att sommaren ska vara över. Inte till det mörka, blåsiga och kalla, men till det här svala vädret.

 

Två dagar på jobbet nu. Knappt fyra veckor kvar till nästa semester.

 

Jag tänkte skriva några ord om Agatha Christies "Tretton vid bordet" som jag läste ut i helgen. En rätt invecklad historia med människor som klär ut sig till varandra, vilket känns ganska orealistiskt. En deckare behöver förvisso inte vara realistisk, men det får inte heller bli för orealistiskt. "Tretton vid bordet" lyckades inte riktigt hålla sig på den rimliga sidan. Det är även många karaktärer i boken, vilken gör den lite rörig. Även andra detaljer som hur morden utförs, att Poirot får lösningen genom att höra någon säga något på stan och att en annan stor ledtråd till lösningen kommer fram vid ett ihopblandade av staden Paris och en person med samma namn, kändes lite väl långsökt.

 

Ingen dålig bok, men absolut inte någon av de bättre jag läst hittills med Poirot. Känslan är att Christie ville lite för mycket med den här boken.

 

Något annat med dagen är att räntan sänktes igen, det är positivt för oss!

Två dagar av relativt lugn har det varit, och det främst med anledning av att torsdagen och fredagen var intensiva.

 

I fredags var jag uppe tidigt. Först gymmet, sedan blev det tågresa till Uppsala. En av mina planer för den här lediga veckan var att åka till Sala silvergruva, men det är ett rätt tidskrävande projekt utan bil. Jag kom till Sala i måndags, men inte till silvergruvan. För att vända på ett uselt gammalt skämt så såg jag "upp" istället och lyckades ta mig till Uppsala...

 

Att jag önskade besöka Uppsala hade främst att göra med Erik XIV och Sturemorden som utspelades på Uppsala slott 1567, men även att besöka domkyrkan igen var av intresse, vilket jag inte hade gjort sedan 2009.

 

I Uppsala hade jag planerat att vara klockan 11.00 för att hinna med en guidad tur i domkyrkan. Pendeltåget rullade på bra och jag kom fram i tid. Väl framme vid domkyrkan missuppfattade jag var guidningen skulle starta, så jag fick springa ikapp den till präst aspirerande kvinnan som höll den, men det gick bra och jag missade bara några minuter :-). Det var en utmärkt och gratis guidning på ungefär en timme där jag bland mycket annat fick återse Gustav Vasas grav, men även reliker från Heliga Birgitta och sturarnas gravkapell.

 

Något jag helt missade när jag var i Uppsala domkyrka förra gången var skattkammaren. Den besökte jag nu, och det var till stor belåtenhet. Där finns kungakronor och massa annat, men för mig främst kläderna som sturarna bar när de mördades 1567, och de ska vara de enda bevarade herrmodekläderna från den tiden.

Det börjar bli lite kyla i luften. Hösten börjar göra sig påmind, och jag börjar jobba imorgon igen efter en veckas ledighet.

 

Igår kväll såg vi tonårsfilm genom "The Princess Diaries". En tonåring i form av Anne Hathaway får veta att hon är arvtagare till tronen i ett land i Europa. Hon får därmed gå från halvfattig tonåring till kronprinsessa. En rätt kul idé, men som mest stannar som en kul idé. Det finns några småroliga scener i filmen, främst i form av mobbning. Annars är det gamla teman om att den fula ankungen blir en svan, och som vanligt var den fula ankungen rätt snygg från början, så att det inte riktigt funkar. Det är en film med ljusglimtar, och som inte riktar sig mot sådana som mig, men recensenterna har nog rätt här, det är en film som sammantaget bara når upp till godkänt.

 

Men det var torsdagen jag skulle skriva om. Kvällen med Alphaville har jag redan avhandlat, men innan dess gjorde jag en hel del annat.

 

I februari i år fick jag för mig att jag måste besöka Dalagatan 34 efter att ha sett filmen "Mannen på taket". Den utspelar sig till stor del där. Det tog jag mig för i torsdags, men först gick jag till Sigtunagatan för att se vad som fanns där det numera ökända Forum tidigare låg. Inte mycket att se där, men på Dalagatan 34 finns det en skylt med lite info om "Mannen på taket".

Nu mötte Liverpool som jag skrev tidigare under dagen nykomlingarna Ipswish, men det såg rätt bra ut. En trevande första halvlek, men utan stora hål bakåt som kunde uppstå med Klopps höga backlinje. Andra halvlek såg däremot riktigt bra ut och Liverpool körde över Ipswish. För att se matchen var jag tvungen att skaffa Amazon Prime. Jag har en månad gratis, så jag skulle kunna avsluta nu, men det kommer jag säkert inte att göra. Smart av Amazon Prime att ha monopol på att visa vissa matcher.

 

Det var dock inte fotboll jag tänkte skriva om, utan något som är mycket allvarligare. I veckan har jag läst Christopher Brownings klassiker "Helt vanliga män: reservbataljon 101 och den slutgiltiga lösningen". Det är en bok som tagits upp i några poddavsnitt jag lyssnat på och som jag försökt köpa fysiskt tidigare, men då har upplagan varit slut. Nu beställde jag för en tid sedan den till min Kobo istället. Mycket intressant bok. Författaren följer reservbataljon 101 som under andra världskriget dödade tiotusentals judar på olika platser. Det trots att de var mer eller mindre vanliga män utan direkt tidigare krigserfarenhet. Alltså de var inte luttrade soldater som tappat all moral utan främst medelålders poliser från Hamburg som kallats in till armén och där fick i uppgift att döda mängder av judar. Det främst genom arkebusring på nära håll, men de hjälpte även till att transportera judar till utrotningslägren. De var inte heller tvungna att delta, utan fick till en början ialf möjlighet att avstå från själva dödandet. Även senare när det eventuellt kunde uppfattas som att de var tvingade att döda blev de aldrig straffade om de vägrade. Trots det fortstatte deltagarna i bataljonen dödandet.

 

Browning försöker förstå varför det blev så, och kan inte ge något entydigt svar, men krigssituationen, lydnad, grupptryck, avhumanisering av offren, karriärjakt och antisemitism spelade in. Browning menar dock att de som var med i rerervbataljon 101 till en början inte var speciellt antisemitiska, alltså att dödandet inte bara går att förklara ur den aspekten.

 

De senaste två dagarna har varit förhållandevis intensiva. Tanken är att jag ska förtälja allt här, men jag kommer dela upp det i flera inlägg. Det ska därmed även bli skönt att bara ta det lugnt idag. Förhoppningsvis ska jag kunna se Liverpool mot "Ipsvips", som Nisse skämtsamt brukar säga, i liga-premiären idag :-). Ett kärt återseende!

 

I förrgår kväll såg jag Alphaville på Gröna Lund. Jag tror att de var i Örebro för några år sedan, och att jag hade tänkt att gå då, men om det nu var en pandemi, eller flytt, som kom i vägen, jag minns inte riktigt. Jag kom inte iväg ialf. När Alphaville nu var del av konsertsommaren på Gröna Lund var det givetvis givet att jag skulle gå och se dem. Jag fick dock ta mig iväg till Gröna Lund själv :-).

 

Alphaville, är som så många andra band för mig, ett band som har några låtar som jag lyssnat mycket på, men som jag generellt har ganska dålig koll på. Att sångaren heter Marian Gold, att de var tre personer från början, att det bara är Marian Gold som är kvar i bandet numera osv, är sådant jag fått lära mig efter att ha sett konserten. För mig har Alphaville endast varit några låtar som jag uppskattat mycket, och att de är från Tyskland samt att Rickard Olsson återkommande kritiserar Marian Golds uttal av "forever" i låten "Forever young" :-).

 

Jag gissar att låten "Forever young" på något sätt alltid har funnits med i mitt medvetande. Den gavs ut 1984 och har sedan dess varit väldigt populär i Sverige, så jag antar att jag hörde den på radio, discon osv under min uppväxt. För mig fick den även ett litet uppsving när Mp3:orna slog igenom och jag började lyssna mer på den. Det är nog en av få låtar där jag faktiskt kan texten ganska väl. Jag har för mig att jag under mina sena tonår uppskattade texten ganska mycket, och upplevde låten som väldigt fin. Det gör jag väl fortfarande, men kanske inte på samma sätt. När jag var mer vuxen fick låten ytterligare ett uppsving hos mig genom Youth Groups fina cover.

 

Låten "Big in Japan" har nog kommit in i mitt medvetande på ett annat sätt, och det är nog min favoritlåt med bandet. När radiostationerna Megapol och Rix började sända i Närke på 90-talet spelade speciellt Megapol en del äldre låtar som jag tidigare sannolikt inte hade hört så mycket av, och en av dem var "Big in Japan". En underbar låt som jag nu har lärt mig handlar om knark och att ljuga om att en är känd i Japan :-).

 

De här två låtarna gjorde tidigt att Alphaville blev ett av de populära banden på min Winamp-lista, där endast väldigt bra låtar fick vara med till en början. Sedan blev det mer kända låtar, men grundtanken var att de låtar som var med på listan skulle vara låtar som jag gick igång på :-).

 

"Sounds like a melody" kom in lite senare i mitt liv. Den är lite tyngre i sitt uttryck, och därmed sannolikt inte lika radiovänlig. När jag under gymnasietiden laddade ned mängder av Mp3:or var den låten med på "Absolute Synth Classics" och jag blev tagen direkt. Hade Alphaville fler fantastiska låtar än de jag kände till sedan tidigare? Ja, "Sounds like a melody" visade det ialf, men sedan har jag inte upptäckt några fler riktigt bra låtar med Alphaville. Det skulle vara "Dance with me", men den har inte riktigt tagit sig för mig :-).

 

Konserten då? Den var en blandad upplevelse. Jag vill ju skriva att den var fantastisk, men då överdriver jag :-). Det var kul att de hade med ett band med trummis, gitarrist, körsångerskor osv. Florian Gold var rätt fet och hade det tufft på scen. Det märktes mellan låtarna att han var andfådd. Sången blev sannolikt lidande på grund av det, men det kan berott på andra orsaker också, men jag tyckte inte han sjöng speciellt tydligt. En behållning var snubben som spelade synth, Carsten Brocker, han var det fart på :-). Alphaville var väl från början inte tänkt att vara en live-akt, och det märks kanske fortfarande. Låtmaterialet är nog inte heller tillräckligt spännande för en hel konsert, men guldkornen i låtlistan gör det ändå värt att se Alphaville.

Ungefär mitt i ledigheten nu. På morgonen cyklade jag iväg till vårdcentralen för att undersöka en liten röd fläck på näsan. Inget jag oroat mig över, men som jag tycker har blivit lite rödare det senaste året. Läkaren trodde det var något som kallas spindelnevus. Det är väl inte otroligt att det stämmer.

 

Sedan for jag iväg till gymmet, och efter det blev det lunch med ett par jobbarkompisar. Gårdagen var lite likadan med småsaker. Gymmet, gå iväg till återvinningen med sopor, handla mat, gå ut och äta. Tiden försvinner :-). Jag hade tänkt att igår kväll gå och se Mando Diao på Gröna Lund, men att gå dit själv kändes för jobbigt, så det blev en kväll hemma istället, vilket inte var så dumt. Mitt projekt med att försöka se Mando Diao live när de spelar sin rockmusik får således vänta ett tag till.

 

I måndags kväll var vi och såg Timbuktu på Gröna Lund. Vi kom dit rätt sent, och blev ännu senare eftersom Valle var tvungen att lämna in sin väska först. Det gjorde att vi kom en bit bak i publiken. En rätt ung publik, men det var bra fart på dem. Konserten var playback utan musiker, men det fungerade rätt bra ändå. Det var bra kontakt mellan Timbuktu och publiken. Jag har rätt svårt att bli imponerad av Timbuktu, och den här spelningen ändrade inte på det, men det var ändå en bättre spelning än vad jag hade förväntat mig. ...det till trots att han inte helt oväntat bara tyckte synd om vissa barn, men just den delen hade jag tyvärr förväntat mig, men samtidigt kanske det är bättre än att inte säga någonting alls.

Det är väl dumt att säga att det har varit intensivt, men det känns som att de senaste dagarna sprungit iväg och att jag nu bara vill ligga i soffan för en power-nap efter den andra :-).

 

Gårdagen var fullspäckad, även om jag inte kommer skriva om allt i det här inlägget. Vid niotiden packade jag och föräldrarna in oss i bilen för att köra mot Gävle och Järnvägsmuseet. På vägen stannade vi i Sala, en plats som jag tänkt att besöka en tid, men för en helt annan orsak. Jag har planer på att besöka silvergruvan, men mamma ville stanna till i Sala för att hon bodde där som ung. Hon ville se om hon kunde hitta platsen för den fotoaffär som var en stor del av hennes liv för en si så där 50 år sedan :-).

 

Personligen överraskade Sala positivt. Det visade sig vara en fin liten stad med mängder av gamla trähus. Det verkar inte ha gått någon större rivningsvåg över Sala under 1900-talet. Mamma hittade rätt snabbt var hon trodde att fotoaffären låg, och efter att ha frågat i butiken bredvid fick hon det bekräftat :-).

Jag glömde skriva förut att jag igår även blev bjuden på lunch av Saga och Lisa. Det var inte dumt :-). Firad blev jag således nästan hela dagen :-).

 

Idag har jag och päronen hängt runt lite i sydnärke. I början av 2009 försökte jag lära mig lite mer om svenska författare som var födda på typ 1800-talet, och då upptäckte jag att Verner von Heidenstam var född i Olshammar. Sedan dess har jag tänkt att besöka hans födelseplats. Då skrev jag följande:

 

"Dagen har annars mestadels använts åt att plugga in diverse gamla svenska skalder. Det största AHAet kom när jag såg att Heidenstam vuxit upp i Olshammar. Jag måste nog åka dit och kika snart."

 

Det blev inte så snart, men en si så där 15 år senare kom jag äntligen iväg till Olshammarsgården där Heidenstam föddes och där det även finns ett minnesrum över honom. Främst verkar Olshammarsgården dock vara en restaurang numera, men när jag frågade om minnesrummet fick vi gå in dit och titta utan kostnad. Trevlig och mysigt.

 

Fina omgivningar också med Birgittakyrkan, Vättern och sulfatfabriken :-). Den sista inte så vacker, men bryter av på ett lite märkligt sätt :-). ...och det luktar inte illa längre i Olshammar!

 

Nu måste jag även åka till Övralid någon dag för att bli klar med mitt Heidenstam-projekt. Vi får se om det också tar 15 år :-). Jag köpte även boken "Karolinerna" nu, och den måste jag ta mig igenom, även om jag inte direkt längtar :-).

 

När vi kände oss klara med Heidenstam åkte vi till Askersund för att äta. Där träffade vi slumpmässigt typ släktingar som vi inte träffar så ofta, vilket var trevligt. Vackert och god mat där i hamnen också. Besöket avslutades med lokal glass.

Nu har jag en veckas semester. Vi får se vad det innebär av upplevelser och dylikt. Just nu är jag i Hallsberg, och här firade vi min födelsedag en vecka för sent igår :-). God mat, goda viner och fantastiskt sällskap. Jag fick ett par Adidas samba, vilket var det enda jag hade önskat mig :-).

 

Idag är vi lite trötta, och vi får väl se om det blir något med den här dagen. Imorgon är ialf tanken Järnvägsmuseet i Gävle.

 

Det var ett tag sedan jag läste en bok av Maria Lang, men det är skönt att bryta av facklitteratur och annan tyngre litteratur med lättsamma deckare. Boken "Ofärd i huset bor" av Maria Lang var dock inte mycket att hänga i julgranen. Kvalitén mellan Lang och exempelvis Christie är stor, inte så överraskande kanske, men det märks extra mycket när en läser böcker från dessa författare i närtid till varandra.

Nu regnar det, tur att det inte gjorde det igår, för då var jag och såg Tomas Ledin live på Skansen, och inte bara det, även Niklas Strömstedt och Little Jinder spelade. ...ja, jag vet, inte det kreddigaste en kan göra kanske, och eventuellt inte heller den musik som format mitt liv, men ändå, viss betydelse har ialf två av dessa artister haft i mitt liv.

 

I slutet av maj i år fick jag för mig att jag behövde se Tomas Ledin live, sannolikt med anledning av en dokumentär jag såg om honom, och nu är det både sagt och gjort :-). Biljetten var rätt dyr, och jag vettitusan om jag köpt den om inte Niklas Strömstedt hade varit med.

 

Både Tomas Ledin och Niklas Strömstedt är två artister som alltid funnits med i mitt liv. Det är nästan så semimodernt svenskt det kan bli när det handlar om musik. Rock för allmogen. Det syntes även på publiken. Det var en hyggligt blandad publik, men där de flesta nog var uppåt 60 år. Rätt mycket kvinnor och par. På något sätt så trevligt och gemytligt det kan bli på en konsert. Inga drägg, bara glädje.

 

Evenemanget var uppbyggt så att Little Jinder var förband. Hon verkade rätt avmätt, men hade förvisso något spontant småroligt mellansnack, ialf när hon var glad att ialf publiken mådde bra :-). Hennes musik är inte dålig, men låter som väldigt mycket annat, och jag hade svårt att bli betagen av konserten. Jag tyckte inte heller hon sjöng särskilt bra.

 

Sedan var det dags för Tomas Ledin. Han spelade några låtar, sedan blev det en duett med Niklas Strömstedt innan Strömstedt spelade några låtar på egen hand. Därefter var det dags för Tomas Ledin igen innan duon avslutade konserten tillsammans.

 

Jag hade delvis glömt bort hur många stänkare Tomas Ledin har i sin repertoar. Alla är väl i min mening inte fantastiska på skiva, men live blev exempelvis låtar som "Sensuella Isabella" och "Hon gör allt för att göra mig lycklig" till något utöver det vanliga. ...och hör en orden "vad gör du nuförtiden, varför hör du aldrig av dig, det var alldeles för länge sedan vi sågs" går det väl inte att tänka på något annat än Tomas Ledin? På slutet av konserten var jag riktigt igång, med en positiv känsla i kroppen. Att Ledin var milt politisk vid ett tillfälle, var lite pinsamt, men det förtog inte det stora hela. Den enda låt jag saknade var "Släpp hästarna fria". 

 

När jag tänker efter om jag har några minnen gällande Tomas Ledin och hans musik genom min uppväxt kan jag bara komma på att låten "Du kan lita på mej" var populär en tid under min uppväxt. Ingen av hans andra låtar kan jag placera i tid. De har som synes alltid bara funnits där, men jag har aldrig lyssnat speciellt mycket på någon av hans låtar.

 

Niklas Strömstedt däremot. Hans låt "Oslagbara!" var en av mina favoritlåtar när jag växte upp, och är fortfarande. Den har jag lyssnat mycket på genom åren, och kan typ hela texten, vilket är ovanligt för mig. Det är en överjävligt bra låt! ...och positiv om vänskap, det är svårt att inte bli glad av den! ...och igår fick jag höra den live :-).

Kladdigt väder ute. Inte så mycket i övrigt att säga om den här dagen.

 

När jag började läsa böcker på min Kobo läste jag främst deckare. Faktaböcker osv tyckte jag var bättre att köpa fysiskt. Nu har jag dock ändrat mig och läser även faktaböcker och annat på Kobon. Det är fint med fysiska böcker, men de tar plats och är tunga att flytta :-). Det är även ofta billigare att köpa dem digitalt.

 

Den senaste boken jag läst på min Kobo är "Klubben" om turerna kring Jean-Claude Arnault och Svenska Akademien. En utmärkt bok om det här spektaklet och som passar mig väldigt bra att ha som diskussionsunderlag. Jag har lite svårt att förstå vad som fascinerar mig mest, men personer som Arnault, och hur folk beter sig runt sådana människor, eggar mig. ...men ännu mer fascinerad är jag nog av Katarina Frostenson, och det har jag även nämnt här när det begav sig. Jag borde kanske läsa hennes bok om det hela för att förstå någonting gällande hur hon tänker?

 

"Klubben" är en bok jag verkligen kan rekommendera.

Det blev inget guld för Truls. Jag trodde han var typ norrbagge, men så är det nog inte :-). Han har nog trots nederlaget i finalen fått lite fart på pingisintresset i Sverige :-).

 

Det regnade rejält för ett par timmar sedan.

 

Jag är lite sliten efter gårdagen, även om det inte är så illa som jag befarade :-).

 

Jag har börjat kika på en gammal serie på HBO om John Adams, bra så här långt.

 

Sannolikt såg jag för andra gången i fredags Jens Linds dokumentär om OS i Sthlm, "Solskensolympiaden". Roligt med den borttappade japanen, och även intressant att det stundtals var väldigt varmt, uppåt 30 grader varmt, antar att det har bidragit till smeknamnet på olympiaden :-).

 

Igår såg jag "Brian Wilson och Beach Boys: Long Promised Road". Jag såg Brian Wilson i Barcelona 2016, men jag undrar om jag då fattade vem som var Brian Wilson av de som var på scen? Sannolikt tveksamt. Bra dokumentär ialf, lite udda där en journalist åker runt med en rätt nervös Brian Wilson i en bil och intervjuar honom. Tydligen har Brian Wilson haft en hel del psykiska problem genom åren.

 

Sämre, men ändå intressant, var dokumentären "Little Richard - rockens supernova". Little Richard hade jag innan väldigt dålig koll på som person, men han verkar ha varit en väldigt speciell individ. Han verkar ha haft en krånglig relation till sin gud och förefaller ha varit väldigt intensiv som person. Skön mustasch! Jag tvivlar inte på att han hade bilvit ännu kändare och rikare om han hade varit vit, men att han skulle ha varit typ upphovsmannen till rock n' rollen tänker jag är lite ensidigt.

 

En utmärkt helg har det varit där jag hunnit med det jag tänkt.

Det är på något sätt både skrämmande och härligt att uppleva något nytt, och samtidigt upptäcka vad en inte kan, men som en ändå på sätt och vis känner till. Kulturella saker som helt plötsligt får ett sammanhang.

 

Men vi börjar i en annan ände. Igår fyllde jag år, så nu är jag 42 år. Det är lite skrämmande, typ snart medelålders, men det är som det är, och jag upplever att mitt liv är minst lika bra, om inte bättre, som det var när jag var yngre.

 

På morgonen fick jag mängder av lakrits och ett par badbyxor av Valle. Perfekta grejer, som jag verkligen har nytta och behov av :-). Hon brukar hitta på saker som jag kanske inte riktigt själv känner ett behov av, men som sedan visar sig vara viktigt för mig. Som ett armbandsur när jag fyllde 40 år och en läsplatta i form av en Kobo förra året. Armbandsuret bär jag varje dag och jag har läst över 30 böcker på Kobon sedan jag fick den förra året. Bara grejen att kunna ladda ned böcker och därmed få dem direkt är så mycket smidigare än vad jag hade trott :-).

 

Det är även kul att fylla år och få gratulationer. Jag glömmer nästan alltid bort hur mycket jag faktiskt uppskattar det, så tusen tack till alla som gratulerade mig igår :-).

 

Men nu tillbaka till starten. För att fira min födelsedag hade jag bestämt att jag och Valle skulle äta middag på restaurang Pelikan på Söder. Det främst för att det är en traditionell svensk restaurang som jag tänkt besöka under flera år, men som även blivit än mer intressant för mig eftersom den nämns många gånger i Fogelströms romansvit om Sthlm som jag läser nu. Nu har restaurangen flyttats några gånger genom åren, och även varit nedlagd, men den har ialf legat på samma plats på Blekingegatan sedan 1969.

 

Förra årets födelsedag firades på Den Gyldene Freden, och det var lite av ett debacle, men besöket på Pelikan igår var fantastiskt. Det kändes lite som att vara i Italien. Vi möttes och serverades av erfaren personal och lokalen är öppen och rustik med ett rejält sorl från alla gäster. Jag fick även lära mig en del saker, eller kanske snarare att jag förstod en del saker bättre. Jag beställde något som kallas för "grosshandlarmiddag". Det är en middag med gubbröra, rotmos och fläsk med flera sorters senap, så traditionellt svenskt det kan bli, och till det serverades det mängder av alkohol, och det var den delen som var mest intressant för mig. Maten var förvisso utsökt, men som sagt, alkoholen var grejen. Jag hade inte läst menyn så noga och blev lite perplex när jag först fick in ett glas med någon spritdryck, sockerdricka och sedan en liten butelj med brännvin. Jag fattade inte hur jag skulle blanda ihop det hela, så jag blev tvungen att fråga servitrisen. Det visade sig att jag skulle blanda sockerdrickan med något som kallas för eau-de-vie, vilket är falsk cognac, alltså cognac men inte från området Cognac. Jag kände mig lite som att jag aldrig hade varit på restaurang förut, men det var en riktigt smarrig blandning, och den groggen kallas tydligen för "grosshandlargrogg". Något som gjorde det hela ännu roligare var att det är en grogg som morfar och pappa ofta drack förr när vi besökte mormor och morfar i Glanshammar. Det blev lite av en kulturell och personlig aha-upplevelse. Nästa för mig roliga upplevelse var när jag proppmätt efter allt fläsk och rotmos fick frågan om jag önskade cognac eller "calva" som avec? Jag fattade inte vad calva var och var åter igen tvungen att fråga, och det visade sig givetvis vara calvados. Ett äppelbrännvin som jag känner till, men som jag sällan dricker. Första gången jag hörde talas om det var när pappa hade köpt det av misstag, eller hur det var, och det blev snack i familjen, främst för att jag tror att alla ansåg det som inte så välsmakande :-).

 

Sammantaget en helt fantastisk födelsedag :-). ...det blir även mer födelsedag nästa lördag :-).

Jag har många frågor, men få lösningar. Det är inte mycket som förefaller gå åt det positiva håller i världen. Vad är Israels slutplan? Hur ska vi få slut på kriget i Ukraina? Hur kommer Frankrike och England utvecklas? Var valet riggat i Venezuela? Den sista frågan är nog besvarad, men ändå, det är inte mycket som känns att det blir bättre i världen just nu. Som ett raster ovanpå allt detta ligger även den globala uppvärmningen och den allmänna förstörelsen av planeten.

 

...men något positivt kan jag väl ändå få fram. Vi köpte flygresa till Portugal idag i september. Det ska bli härligt. Jag jobbar imorgon, och en vecka till, sedan är jag ledig en vecka, och då ska jag åka hem till Närke, vilket jag ser fram emot.